Jag har alltid älskat månfärder

Landsbygden är ett observatorium. Stående på en bygata i Västerdalarna tar jag kontakt med världsrymden. Vårens stjärnor ska snart blekna, men ännu träder jag på natten i närkontakt med stjärnorna. Det är ett privilegium som landsbygdsbefolkningen har: att ibland förnimma den där svindeln inför världsalltet.

I en storstad dör universum. Vintern är förstås bäst för observationerna, då brinner stjärnorna liksom lika nära som stearinljus på ett köksbord. Och i bakgrunden avtecknar sig själva Vintergatsbandet, sedd från vår ytterkant i den gigantiska spiralgalaxen.

När jag på långfredagsnatten gick där med hunden och såg mot stjärnorna sänkte jag ibland blicken och betraktade den andra stjärnbilden: ljusen på andra sidan älven. Från fönster som lyser. Mänsklig värme. Plötsligt tyckte jag de olika stjärnbilderna, rymdens och jordens, knöts samman.

Vad ska jag kalla stjärnbilden där på andra sidan älven? Jag har aldrig kommit på något bra namn. Kanske Älvens stjärnbild?

Och jag vet ju att just nu färdas farkosten Artemis II genom den djupa rymden, i en bana runt månen. Den sköts upp den 1 april. Den kommer att landa i havet utanför San Diego tio dagar senare om allt går som planerat. Färden lär knappast ge så mycket i astronomisk mening; syftet är enligt NASA teknologiskt: att kontrollera så att tekniken klarar en kommande bemannad månlandning och därefter vidare färd mot Mars.

Besättningen har redan skickat några spektakulära bilder av jorden. I december 1968 togs ett foto av jorden från en bemannad rymdfärd som ibland räknas som ett slags skapelsebild för den epok vi kallar Antropocen – människans tidsålder. Fotot har fått namnet Earthrise, jorduppgång. (Trots att jorden inte går upp när den siktas från månen – ty jorden och månen vänder alltid samma sida mot varandra.) Men Antropocen är den geologiska tidsålder som kännetecknas av att människan då satt sina spår på hela planeten.

Jag vet inte vad kostnaden uppgår till för detta jätteprojekt. På NASA arbetar åtminstone uppåt tjugotusen personer och hela verksamheten är större än så, även om organisationen faktiskt börjat avskeda folk på grund av Trumps (och tidigare Elon Musks) besparingar på offentlig sektor. I det kinesiska rymdprogrammet arbetar sammanlagt säkerligen uppåt 100 000 personer och lägg till det det indiska, alltmer ambitiösa rymdprogrammet, och vi har en enorm stjärnbild av rymdverksamhet på själva jorden.

Är detta vansinne? Från vanligt jordnära folk omkring mig kommer det ofta suckar över slöseriet med resurser, när vi skulle behöva dem på jorden. Ingen kan heller tvivla på att rymdkapplöpningen, både historiskt och i nuet, är en del av en grotesk tävlan mellan meglomaniska stormakter.

Och ändå: Jag inte bara fascineras av rymdfärder och har gjort det sedan barnsben när jag satt och ritade Apolloraketer i småskolan eller läste Tintinäventyret Månen tur och retur och senare uppfylldes av alla Star Wars- och Star Trekfilmer. Jag tror på rymdfärder. Både för de vetenskapliga insikter som kommer ur dem, och för de teknologiska landvinningar de leder till. Men inte bara det: I slutändan inbillar jag mig att anblicken av vårt lilla jordklot, svävande ensamt i rymden, till slut kommer att bidra till avgörande insikter. Att det enda paradis vi har är detta vårt jordiska.

Jag knallar runt i natten och blickar ömsom mot rymden och ömsom mot ljusen på andra sidan älven. Det är ett observatorium jag går i. Härifrån tänker jag mig att jag iakttar det djupast mänskliga: Nyfikenheten, viljan att röra sig mot okänd terräng. Detta djupast mänskliga rymmer naturligtvis också det mest omänskliga: Homo Sapiens invasivitet och exploateringslusta.

Jag tittar mot stjärnorna. Hunden nosar bara i marken. Jag väntar på att en stjärna ska falla.