Leo Vene: Ja, fotbollen har problem men polisen prioriterar helt fel saker

När kriminalpolitiken ställs inför svåra problem väljer man inte alltför sällan det enkla framför det effektiva. Nu ser vi tydliga tecken på att delar av polisens arbete mot brott i och kring idrotten är på väg åt samma håll. I stället för att rikta kraften mot den organiserade och systemhotande brottsligheten – som matchfixning och oreglerad agentverksamhet – läggs oproportionerligt stort fokus på breda grupper av unga, i huvudsak laglydiga fotbollssupportrar.

Att bekämpa kriminalitet genom generella åtgärder mot hela supporterledet, baserat på enskilda handlingar, är inte bara ineffektivt. Det är också rättsosäkert. Kollektiv bestraffning suddar ut gränsen mellan den som begår brott och den som inte gör det.

Samtidigt växer de verkliga problemen. Under 2024 sålde svenska fotbollsklubbar spelare för över en miljard kronor. I samma miljö verkar aktörer utan insyn som söker kontakt med unga spelare, så enkelt som via sociala medier eller ett besök vid en träningsanläggning. Dagens ETC har tidigare visat hur fotbollsklubben AIK infiltrerades av ett kriminellt belastat agentnätverk som lockade unga med bland annat klockor. Det är den typen av strukturer som hotar idrotten.

Parallellt görs matcher upp på förhand, där resultat avgörs i slutna rum snarare än på fotbollsplanen, för att generera vinster på spelmarknaden. Ändå valde man att lägga ner en omfattande utredning om matchfixning så sent som 2025, med hänvisning till resursbrist. Det säger något om prioriteringarna.

Resurser saknades däremot inte när man nyligen väckte åtal mot fyra supportrar som hållit upp en banderoll med budskapet att fängsla en tidigare polischef. Förundersökningsprotokollet på 112 sidor vittnar åtminstone om motsatsen. Man kan tycka vad man vill om banderollen, men vi lever och verkar i en demokrati, och den typen av uttryck måste rymmas inom yttrandefrihetens ramar.

Det känns igen från den så kallade förolämpningslagen som trädde i kraft 2025, och som fick en polis att anmäla någon för att ha sjungit “polis polis potatisgris”, en annan för att ha kallats “töntig hobbit”.

Vi kan inte slösa samhällets resurser på sådan lättkränkthet. Särskilt inte när gängkriminaliteten blir alltmer avancerad, våldsam och ekonomiskt sofistikerad.

I det läget väljer polisen att plocka billiga poäng genom att klassa så kallade ultrasgrupper som kriminella gäng. Ultras är i grunden organiserade supportrar som driver läktarkulturen med sång, koreografier och engagemang. Först ut är supportergrupperingarna Ultras Göteborg och Supras Göteborg som stämplats som kriminella nätverk av polisen i Region Väst.

Hur en sådan klassificering ska tillämpas i praktiken är ännu oklart. Kommunikationen har hittills varit så där. Men klart är att vistelseförbud mot unga supportrar som vill rita tifon inte kommer att stoppa vare sig skjutningar eller oseriösa aktörer på agentmarknaden.

Men det är förstås betydligt bekvämare att jaga fotbollssupportrar än gängledare. Det är ju inte så att statistiken gör någon större skillnad på gängkriminell och gängkriminell.

I längden riskerar polisen dock att bli sin egen värsta fiende. I stället för att bygga broar bidrar man till att cementera misstro, och i värsta fall ett växande polishat bland fotbollsintresserade. Det är en farlig väg.

Det är särskilt anmärkningsvärt då supporterkollektivet i många fall gör det arbete som polisen inte pallar. Supportrar och medlemmar driver exempelvis på för att öka transparensen i klubbarna och kräver via motioner på årsmöten insyn i agentarvoden och spelarförsäljningar, och synliggör de strukturer som också borde ligga i polisens intresse att komma åt. Här finns en resurs – inte ett problem.

I stället för konfrontation borde politiker ta tillfället i akt och samla berörda parter – polis, klubbar, supportrar och branschorganisationer som Enable, som arbetar för hållbar utveckling inom svensk elitfotboll – och sätta sig ner för att hitta långsiktiga lösningar. På samma sätt som politiker gjort i andra viktiga samhällsfrågor, som priserna på livsmedel, ungas skärmtid och – just det – gängkriminaliteten.