Clara Knäpper Bohman: Iranska folket vill ha frihet – men inte genom bomber

”Ta ner mobilen!” ryter småbarnspappan nervöst från framsätet. Vi kör förbi kärnkraftverket utanför Esfahan – ett av de tre som nu bombats till grunden av amerikanska B-2-plan. 

Året är 2019. Jag tänker tillbaka på en resa genom olika iranska städer, verkligheter och hem. Oavsett familj, kön, ålder, klass och etnicitet delade de två saker: kärleken för den persiska identiteten och föraktet för den islamiska republiken, men även mot tidigare amerikansk ockupation. Irans olika folkggruppers hjärtan bultar – från perser och kurder till azerier och lurer, oavsett regering. 

Min resa till Iran började långt tidigare, 2017, när jag arbetade som politisk assistent åt Sveriges representant till Internationella atomenergiorganet IAEA i Wien. Där förstod jag vikten av kärnavtal med Iran, en väg mot avspänning. Men Donald Trump rev upp det 2018. 

I april i år enades USA och Iran om att återuppta diplomatiska förhandlingar om ett nytt kärnkraftsavtal. Men två dagar innan det skulle påbörjas stängde Israel dörren genom att attackera Iran. USA backade sedan Israel med sina bunker busters. Och omintetgjorde på så vis allt hopp om diplomati. 

Ironiskt nog förväntar man sig nu diplomati av Iran. 

Jag har fått tag på vänner runtom i Iran under korta stunder. Tonen har förändrats. Trots att de hatar regimen står de bakom Iran. De berättar att det sista de vill är att bli räddade av en aggressor som bara tänker på sina egna intressen. Ett splittrat folk sluter upp bakom Iran. En ny iransk nationalism föds. Vi pratar om rädslor och sorg. Och undrar hur detta kunde ske utan internationell protest? Kommer fram till att det är för att folkrätten trampas ned. Med Gaza har humanitära principer och mänskliga rättigheter blivit ihåliga skal. De är relativa, gäller för vissa, men inte för andra. 

Samtidigt uteblir EU:s kritik. Dubbelmoralen växer. EU-kommissionen upprepar lydigt mantrat: ”Israel har rätt att försvara sig.” Det gällde i Gaza, där över 56 000 dödats. Det gäller i Iran, trots att Iran helt klart var målet, inte angriparen.

USA:s och Israels politik kommer inte att leda till varken säkerhet eller demokrati. Det finns inga empiriska bevis för det. Det har vi sett tidigare. I Irak. I Afghanistan. I Libyen. I Syrien.

Attackerna kommer heller inte att leda till Irans nukleära nedrustning. Snarare tvärtom: Ett nytt Iran, byggt på blod, som kommer behöva vara ännu hårdare i sin retorik för att överleva. Landet kommer att vara ännu mer skeptiska mot väst. Med all rätt.

De berättar om rädslan för att bli nästa Gaza, Irak eller Afghanistan.

För att inte tala om resten av konsekvenserna: Ökad terrorism genom Houthirebellerna, störningar på Hormuzkanalen som leder till en skakad världsekonomi, Irak-baserade shiamiliser som destabiliserar världen och iranska påverkansoperationer utomlands som leder till ännu mer polarisering. 

Och om regimen mot förmodan skulle störtas – vad händer då? Då uppstår ett maktvakuum där paramilitära grupper, inte demokratiska krafter, tar över. Allt medan inhemsk nationalism hårdnar och förtroendet för västvärlden sjunker.

Mina vänner i Iran säger tydligt att de kommer att stå upp mot länder som låter dem dö i bombregn. Att de inte låter sig bombas till frihet. De berättar om rädslan för att bli nästa Gaza, Irak eller Afghanistan.

Inte med bomber, inte med förödmjukelse, inte med västvärldens moraliska kortslutning.

Folket är redo att befria sig själva. Men inte från den iranska regimen. Utan från västs bombregn och dubbelmoral. Västs målsättning har alltså motsatt effekt.

Det iranska folket vill ha frihet – men inte så här. Inte med bomber, inte med förödmjukelse, inte med västvärldens moraliska kortslutning.

Vi står idag vid en avgörande punkt. Antingen fortsätter vi på vägen av militär arrogans och selektiv rättvisa. Eller så återvänder vi till diplomati, respekt för folkrätten och ett erkännande att verklig förändring bara kan komma inifrån.