I veckan kunde Försäkringskassan avslöja hur den svenska välfärden blivit en kassako för den organiserade brottsligheten. Genom den så kallade assistansersättningen har gängkriminella lyckats tillskansa sig över en miljard kronor – medel som varit avsedda för människor med verkliga behov.
Enligt rapporten har samtliga (!) större assistansbolag i Sverige anställda med kopplingar till kriminella nätverk. Det är inte bara alarmerande – det är ett systemhaveri.
Problemen är betydligt större än enskilda aktörer eller kryphål i ett specifikt ersättningssystem. Rapporten blottlägger en välfärdsmodell som läcker åt alla håll.
Samtidigt som kriminella hittar nya vägar in i systemen fortsätter vi att acceptera att miljardbelopp av våra gemensamma resurser flödar till privata välfärdsbolag och aktieägare. Det borde oroa – och uppröra – betydligt fler.
Få länder skulle ens överväga att tillåta den cirkus som råder i Sverige, med obegränsade vinster på skattefinansierade välfärdstjänster.
Trots att frågan är välkänd, och trots att kritiken återkommer i val efter val, lyser den politiska handlingskraften med sin frånvaro. Nu, när ännu ett val rycker närmare, lär vinstuttagen åter bli en av de stora stridsfrågorna. Men blir det annorlunda den här gången?
På regeringssidan verkar vägen framåt något oklar. Moderaterna har historiskt sett försvarat det rådande systemet och framhåller gärna de privata välfärdsföretagen som nyckeln till framtidens välfärd.
Men det är en retorik som bygger på en föreställning som inte håller för närmare granskning. I de flesta jämförbara länder kombineras privat utförande framgångsrikt med starka regleringar och tydliga vinstbegränsningar. Sverige sticker ut, men inte på ett sätt som inger förtroende.
Inför valet 2026 lär Moderaterna återigen avvakta order från sitt viktigaste samarbetsparti Sverigedemokraterna. Ett parti som en gång profilerade sig som stark motståndare till vinstuttagen, men som i takt med kläggets uppvaktning successivt lämnat den hållningen bakom sig. Det borde snart få konsekvenser, särskilt bland de väljare som en gång köpte myten om partiets socialkonservativa välfärdspatos.
Löftena om en mer jämlik skola har begravts i långdragna utredningar.
Liberalerna – det självutnämnda skolpartiet – firade vilt när de fick gehör för sina krav på omfattande skolreformer i Tidöavtalet. Nu, två och ett halvt år in i mandatperioden, är det svårt att hitta några konkreta avtryck över huvud taget.
Löftena om en mer jämlik skola har begravts i långdragna utredningar. Skolpengen – som den då nytillträdde partiledaren Johan Pehrson lovade att se över inför valet 2022 – är lika ojämställd nu som då. Detta trots att Riksrevisionen redan samma år slog fast att det nuvarande regelverket aktivt motverkar en likvärdig skola.
Och oppositionen? Tja, Socialdemokraterna har visserligen höjt rösten mot regeringens passivitet, men förmår själva inte tala klarspråk om framförallt aktiebolagens roll i framtidens välfärd. Samtidigt lär sossarna bli beroende av Centerpartiets stöd för att kunna bilda regering – ett parti som inom kort förväntas välja Anna-Karin Hatt, tidigare vd för friskolornas arbetsgivarorganisation Almega, till ny partiledare. Det lär skapa ”viss friktion” i ett eventuellt regeringssamarbete.
Tonläget i debatten är desto mer förutsägbart. Moderater skyller på sossar, sossar skyller på moderater och sverigedemokrater skyller på invandrarna.
Men välfärdens problem handlar inte bara om kriminalitet, ineffektivitet eller ideologisk naivitet. Assistansersättningen är bara toppen av isberget. I grunden handlar det om ansvarslöshet – från samtliga politiska läger. Och så länge vi tillåter att marknadslogik styr våra gemensamma system kommer resurser att fortsätta dräneras från de områden där vi behöver dem som mest.
Det är dags att vi gör gemensam sak och en gång för alla slutar inbilla oss att det här vansinnet är normalt.
