Göran Greider: Jag är delägare i Space X

I den kyliga junimorgonen traskar jag genom aspdungen med hunden på stigen som jag gått upp under så många år. På marken ett innanhav av liljekonvalj. Högt ovanför mig asparnas lätt brusande kronor där fåglar sjunger som jag inte vet namnet på. Men hundra meter in på stigen kommer jag till den där stammen som en gång för mycket länge sen föll till marken och sedan övervuxits av grön mossa.

På ett ställe på stammen lyser alltid harsyrans blad. Och så här års går jag förbi den mossbelupna stocken i hopp om att harsyrans otroligt vackra blomma ska ha slagit ut även i år.

Försommaren fram till midsommar har i min tideräkning några små milstolpar: t ex de första skogsstjärnorna. Ensamma eller i små stjärnhopar lyser de plötsligt i markerna. Och så harsyrans lilla blomma; det verkar alltid bara komma en enda i klungan av blad. När jag var barn brukade jag förstås tugga i mig några gröna surblad, men då visste jag inte ens att en blomma hörde till örten.

Nu är den blomman en milstolpe. Ivrigt väntar jag på att den ska slå ut, liten, vit och med lila strimmor. Och i mitt medvetande är det en långt större vändpunkt i tiden än det som inträffade förra veckan: Börsintroduktionen av Elon Musks SpaceX. Den som på en enda dag gjorde honom till världens förste biljonär.

Och mig till delägare i spektaklet. Via framförallt sjunde AP-fonden, där en del av mina och massor av svenskars pensionspengar ligger, är jag alltså en ytterst liten delägare i det enorma bolaget. Den höga värderingen av bolaget bygger i första hand på förväntningar, inte på några vinster nu. Den bygger på Musks aura. Han är en av hyperkapitalismens blonda bestar, höjd över all moral, en omvärderare av alla värden och det han nu vill skapa är – världsmakt. Ja, världsmakt med siktet inställt på hela solsystemet. Han slår ihop sina många bolag – snart kanske också Tesla hamnar i SpaceX – och skapar ett företag med långt mer makt än de flesta nationer.

Detta är jag alltså del i, om än ofrivilligt. Vi får se hur de andra AP-fonderna ställer sig till ägande av Musk-aktier men troligen kan de inte ens undvika det.

För en tid sedan fick jag i ett samtal frågan om varför vänstern är så defensiv i våra dagar. Jag svarade att det i allt väsentligt beror på att alla till vänster på ett häpnadsväckande sätt fullständigt underskattat den enorma kraften i våra dagars kapitalism. En allt mer frisläppt och avreglerad kapitalism har försvagat den nationalstatliga demokratin, den har stampat fram nya teknologier som omstöpt våra livsbetingelser i grunden och den har slagit sönder folkrörelser och politiskt engagemang och förvandlat medierna till ännu en produktivkraft som formar oss till konsumenter.

Vi är kort sagt tillbaka till den tid då Marx och Engels i nästan hänförda ordalag i sitt Kommunistiska manifest skrev om den enorma expansionskraften i kapitalismen som inte kan existera ”utan att ständigt revolutionera produktionsinstrumenten, således samtliga samhällsförhållanden.”

Men Marx och Engels skrev att ”bourgeoisien” stod för detta, alltså en klass. Man ser framför sig levande människor.

Idag har istället ur denna borgarklass frigjort sig enskilda entreprenörer, kapitalister, techlorder som helt saknar sociala band till något slag av traditionell borgerlighet eller ens nedärvd överklass och än mindre med en medelklass som knappast har så mycket mer samhällelig makt än arbetarklassen.

Det är därför den nya globala oligarkin, med Musk som främsta symbol, till slut kommer att falla: Den vilar inte på någon samhällelig bas överhuvudtaget. Den är en krona utan rötter. Det är vad jag tror. Kapitalismens blonda bestar strövar i en social öken.

Tänker jag och tittar ner på den där fallna stocken. Nej, ännu ingen blommande harsyra. Men tankarna på en amerikansk techlord skingras omedelbart därför att jag letar efter något viktigare, något som känns och känns mer än mitt ägande i SpaceX: en blommande ört.