Edgar Mannheimer: Upploppen i Belfast placerar Storbritannien på en knivsudd

I sin epokgörande bok Doppelgänger beskriver Naomi Klein den spegelvärld som vuxit fram i Västvärlden sedan det ödesdigra året 2016, då britterna röstade för ett utträde ur EU och amerikanerna valde en korrupt reality-stjärna till president. I spegelvärlden är allt upp och ner. Där är det inte de ovaccinerade som utgör ett hot, istället är det de som vaccinerat sig för Covid-19 som är farliga, som smittar. I spegelvärlden är det i Sydafrika, inte Gaza, som ett folkmord pågår – mot vita människor. I spegelvärlden beskrivs invandring till västvärlden som ett “folkutbyte”. I spegelvärlden är det vita, och inte etniska minoriteter, som utsätts för polisens rasprofilering.

För tio år sedan utgjorde spegelvärlden en marginell rörelse i politikens periferi. Idag är den vår verklighet.

Detta är särskilt tydligt i Storbritannien där före detta politiska outsidern Nigel Farage kan komma att bli landets nästa premiärminister. Farage leder Reform UK, det största politiska partiet i Storbritannien både sett till antal medlemmar och enligt opinionsmätningar. Han är en brittisk Trump och eldar ständigt på det mycket infekterade brittiska kulturkriget. Allt handlar, på ett eller annat sätt, om invandring.

Mordet på 18-årige Henry Nowak i Southampton ledde till våldsamma upplopp förra veckan. Detta på grund av att mördaren var Vickrum Digwa, en 23-årig man med sikhiskt ursprung. Genom kroppskameran kan man se hur den anländande polisen verkar tro att det som hänt är ett rasistiskt motiverat hatbrott mot Digwa. Polisen tror inte på Nowak, trots att han upprepade gånger säger “jag har blivit knivhuggen” och “jag kan inte andas”. Tankarna går direkt till de sista orden George Floyd yttrade innan han kvävdes ihjäl av en amerikansk polis, det som sedan kom att bli slagordet för Black Lives Matter-rörelsen: “I can’t breathe". Farage gick direkt ut i sociala medier och anklagade polisen för rasism mot vita, uppmanade till ilska och skanderade, “White Lives Matter”.

I tisdags attackerades en nordirländsk man, Stephen Ogilvie, av Hadi Alodid, en 30-årig asylsökande man från Sudan. Alodid knivhögg och försökte halshugga Ogilvie mitt på gatan i Belfast, och hade lyckats om inte modiga förbipasserande ingripit. Det ledde direkt till våldsamma högerextrema upplopp i Belfast, flera nätter i rad. Farage fick sällskap i sitt demagogiska hat av Rupert Lowe, som leder nystartade Restore UK – ett parti till (håll i dig) höger om Reform UK. Han twittrade bland annat att gärningsmannen “inte förtjänade att leva” och upprepade Farages anklagelse om att den brittiska polisen diskriminerar mot vita människor.

Allt detta sker mot bakgrund av ett för den impopulära premiärministern Keir Starmer ödesdigert delval i kommunen Makerfield. Om Labourkandidaten Andy Burnham, borgmästare i Manchester, vinner i Makerfield kommer han utmana och förmodligen ersätta Starmer. I så fall får Storbritannien sin sjätte premiärminister på tio år. Delvalet i Makerfield i norra England är som gjort för Andy Burnham, som fått smeknamnet “King in the North” på grund av hans popularitet bland den nordengelska arbetarklassen. Men likt många orter i norra England har Labourpartiets popularitet rasat under senare år. Missnöjda Labourväljare lämnar partiet för Miljöpartiet åt vänster eller Reform och Restore åt höger. De senaste våldsdåden i Southampton och Belfast kan bana vägen för en eventuell seger åt extremhögern – det vore inte den första politiska jordbävningen i Storbritannien i år.

Det stämmer förstås inte att den brittiska polisen behandlar vita människor sämre än etniska minoriteter. Flera studier visar på det motsatta, att icke-vita britter löper flera gånger större risk för rasprofilering och för att gripas eller utsättas för våld av polisen. Det är just därför Black Lives Matter-rörelsen var så framgångsrik: Den kopplade enskilda händelser, som mordet på George Floyd, till strukturella realiteter: polisens bevisliga diskriminering mot svarta. Men i spegelvärlden är det känslor, inte fakta, som regerar.

Nigel Farage, Rupert Lowe, Donald Trump, Jimmie Åkesson, Elon Musk: dessa män vill att vi ska vara arga så att de kan utnyttja vår ilska. Arga på staten som tillåter en, enligt dem, ohämmad invandring. Det är statens misslyckande och staten måste förändras i grunden. Vänsterns standardiserade svar är att vi lever i komplexa samhällen, det går inte att garantera full trygghet. Dessutom är det vita män som begår flest våldsdåd. Och det är teoretiskt omöjligt att vara rasist mot vita.

Okej.

Aaron Bastani, programledare för den brittiska vänsterkanalen Novara Media, invände nyligen mot en sådan analys, och sa att det är rimligt att känna ilska om man bevittnar ett brutalt våldsdåd som i Belfast. “Det där fick mig att bli obekväm,” svarade hans programledarkollega, Paul Holden. Enligt Holden borde inte vänstern ge efter för ilska eftersom det gynnar extremhögerns positioner. Med andra ord, vi måste tänka strategiskt kring vår ilska. Vänstern ska agera selektivt i fråga om en naturlig känsla. Det tror jag är fel. Vänstern förlorar, och har förlorat, på att läxa upp människor som känner saker. Vänstern måste förstå ilskan och skapa politiska program som tilltalar den. Zohran Mamdani är ett lysande exempel på en sådan politik – han lyckades vinna tillbaka Trumpväljare genom en inkluderande och konkret politik. Jag förstår att du är arg, låt oss göra något åt det.

Det är ohållbart med en vänster som sitter vid sidlinjen när våldsdåd utövas av invandrare bara för att inte spela extremhögern i händerna. Aaron Bastani utvecklade en legitim ilska som han känner inför den brittiska staten: Varför tas inte asylsökande bättre om hand? Traumatiserade och psykiskt sjuka flyktingar borde få bättre vård. En sådan ilska är helt i linje med en klassisk vänsterpolitik som borde förespråka mer pengar till välfärden för ett mer jämlikt samhälle.