Ledarkolumn: I Kiruna dånar mullret under som ovan jord

Knappt hade kyrkan slutfört sin omvända pilgrimsvandring förrän beskedet från LKAB damp ner i brevlådan: 

”Fastigheten som du äger ligger inom det nya påverkansområdet som vi har identifierat.” 

Mitt familjehem, huset jag har växt upp i, är en av de 2700 bostäder som påverkas av gruvans nya deformationsprognos. Vi är några av de 6 000 kirunabor som måste flytta på grund av rasrisken i det nya området. 

Det var inte helt oväntat. Vi har vant oss vid att huset skakar av skalven dag som natt. Detonationerna i berget har blivit stadens puls, regelbundna som hjärtslag. Väggarna fläckas svarta av gruvdamm, avloppet fylls av grus från sprickbildningen. Gatorna i vårt kvarter slits upp när rören ska bytas ut, sedan ligger de där, blottade likt inälvor. 

Ändå hade jag inte förväntat mig att påverkan skulle vara så omfattande. Det är svårt att förbereda sig på att ens hem ska ta ifrån en. Det känns lite som att vi lever till låns, på malmådrornas nåder. 

Kiruna är en stad som bokstavligen klyvs itu av gruvan: sprickor öppnar sig som sår i marken, hela kvarter rivs ner, kyrka och kulturbyggnader baxas på rullvagnar. Och den fysiska klyvningen motsvaras av en mental och existentiell splittring, för vi är många som också bär på en inre kluvenhet.

Å ena sidan stoltheten och tacksamheten. Gruvan har gett arbete, välfärd och en känsla av identitet för generationer. Utan den hade staden aldrig ens funnits.

Å andra sidan sorgen och oron över vad samma gruva gör: den undergräver inte bara berggrunden, utan också känslan av hemhörighet och stabilitet. Marken under våra fötter kan inte längre tas för given. 

Jag vill tro att framtiden ska bli bra, att nya bostadsområden kan byggas, att våra barn kan få växa upp i en stad som är hel.

Skolor, idrottsplatser, friluftsspår, sporthall och tusentals bostäder ska ersättas inom tio år. Jag vill tro att framtiden ska bli bra, att nya bostadsområden kan byggas, att våra barn kan få växa upp i en stad som är hel. En stad där människor faktiskt kan slå rot, och inte behöva oroa sig över nästa prognos, nästa “seismiska händelse”, nästa flytt.

Men det är ont om tid, och inte minst plats. För trots att Kiruna är Sveriges till ytan största kommun äger vi bara en bråkdel av marken. Därför måste staten nu upplåta mark för bebyggelse, och samtidigt göra seriösa avvägningar mellan riksintressen som har gemensamma markanspråk. 

Men hittills har staten visat alltför lite intresse att ta itu med dessa frågor, och den osammanhängande myndighetsstyrningen skapar svårtydda och oförenliga krav på en redan tungt belastad kommun. Dessutom inger regeringens styvmoderliga hantering av detaljplansfrågan – där energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) körde över kommunen – föga förtroende. 

Det är snarare ett uttryck för den koloniala attityd staten har uppvisat mot norra Sverige ända sedan Axel Oxenstiernas dagar. En attityd som också tar sig uttryck i uttalanden av Moderaternas gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, om att staten borde tvångsförvalta Kiruna kommun till gruvnäringens båtnad. 

Låt oss som djävulens advokat säga att vi accepterar ett sådant odemokratiskt övergrepp på det lokala självstyret. Men då ska staten också bekosta hela kalaset: ersättning för bostäder och andra fastigheter, drift av vård, skola och omsorg, VA-system, sportanläggningar, infrastruktur. Ja, allt som ingår i kommunens budget och mer därtill.

Kirunas invånare ska inte belastas av beslut som man anses vara för omyndiga för att fatta. Om staten anser sig bemyndigad att fatta beslut å våra vägnar, men över våra huvuden, så borde vi som Amerikas revolutionärer svara:

Ingen representation – ingen beskattning.