I början av juli skrev journalisten och författaren Duraid Al-Khamisi en text i Dagens Nyheter om obehaget och förnedringen som han kände efter en hårdhänt visitering av polis. När han ifrågasatte varför han stoppats trots att han inte gjort något framgick att polisen tyckte han passade in på ett signalement och gav honom tipset att inte ”se så vanlig ut”.
Att läsa om hur journalisten dras ut ur en affär och visiteras framför grannar och bekanta mitt på första dagen av sin semester är smärtsamt, men texten verkar inte ha lett till några större reaktioner. Kanske är det semestertider, kanske på grund av att vi blivit mer och mer vana vid liknande skildringar. Kanske är det helt enkelt så att sådana här berättelser inte upplevs som ett särskilt stort problem hos dem med makt att förändra.
Vad som inte gick att finna i officiella kanaler hittade jag i kommentarsfältet under ett instagraminlägg hos min vän, författaren och juristen Malin Persson Giolito.
Hon hade skrivit ett öppet brev till Gunnar Strömmer med anledning av Al-Khamisis text. Gunnar Strömmer svarade på brevet och blottlade där en iögonfallande syn på verkligheten med tanke på det ansvar han har för svensk brottsbekämpning. Sveriges justitieminister ”känner inte alls igen bilden av sanktionerad/systematisk diskriminering i samband med visiteringar och andra insatser.” Han menade istället att det “kan förekomma felsteg och övertramp i enskilda fall” som i sådana fall måste “tas på allvar”.
När justitieministern ifrågasätter problemets utbredning är det inte bara en förminskning av de personer som utsätts, utan även en fråga om att ignorera rapporter och slutsatser från myndigheter, internationella organisationer och civilsamhälle.
Civil Rights Defenders och Stockholms Universitet publicerade år 2017 en rapport som visade hur etnisk profilering var ett vardagligt utbrett problem vid polisvisitationer, och problemet har knappast försvunnit sedan dess.
År 2022 pekade BRÅ på systematiska skillnader i en rapport om att träffsäkerheten gällande misstankar om innehav av narkotika var lägst för personer med bakgrund i Afrika och Sydvästasien, och högst vid nordisk bakgrund. Samma år uppmanade oberoende experter från FN Sverige att agera i större utsträckning mot systematisk rasism inom brottsbekämpningen.
Att ha olika åsikter om hur ett problem ska lösas är inget konstigt, men att överhuvudtaget inte kännas vid problemets existens är det inte.
Särskilt allvarligt blir det när så många av de lagförslag ministern driver igenom mött omfattande kritik för risken att de ökar den systematiska diskriminering han inte verkar erkänna existerar.
Diskrimineringsombudsmannen avstyrkte exempelvis förslaget om säkerhetszoner för att det skulle “medföra klara och oacceptabla risker för diskriminering”.
Gunnar Strömmer påstår att varje enskild händelse och övertramp måste tas på allvar, men genom att förneka händelsernas systematiska natur förminskar han dem ofrånkomligen.
För att minska problemet behöver fall av diskriminering behandlas som mer än en olycklig men ofrånkomlig konsekvens, det behöver motverkas. I nuläget verkar det motsatta ske.
