Leo Vene: Fjellner kan inte stava till armlängds avstånd

En armlängds avstånd till kulturen har länge varit en blocköverskridande princip i svensk politik. I praktiken betyder det att politiker ska ge fan i kulturens innehåll.

Sedan SD:s intåg har principen dock börjat luckras upp allt mer. I stället har vi fått vänja oss vid återkommande kulturkrig: mot gangsterrap, mot sagostunder på bibliotek och i somras mot att stadsfestivalen Way Out West bokade den nordirländska rapgruppen Kneecap. Trots lokala protester från upprörda göteborgare stod arrangören Luger dock på sig, och bandet levererade en av sommarens starkaste spelningar.

I höst kommer Kneecap till Stockholm. Scenen är ny, men klagosången densamma. 4Ändå förväntar han sig att arrangören Banankompaniet tar sitt förnuft till fånga och avbokar bandet med hänvisning till stadens demokrativillkor. Bakgrunden är bandets politiska ställningstaganden till stöd för det palestinska motståndet samt ett nedlagt terrorismåtal mot sångaren Mo Chara.

Men högerns krig mot kulturen slutar inte där. Nyligen ansåg samme Fjellner att det var ”ganska olämpligt” och ”problematiskt” att det ryska deathcorebandet Slaughter to Prevail fick spela på samma scen. Enligt honom sprider bandet rysk propaganda, medan de själva säger sig fördöma kriget i Ukraina. Oavsett vilket är det knappast ett oppositionsborgarråds uppgift att agera kulturrecensent.

I Turkiet stoppades bandet med motiveringen att de ”förgiftat unga människors sinnen” med ”satanistisk propaganda”. Vad som anses vara farlig kultur varierar uppenbarligen – men viljan att stoppa den tycks märkligt likartad.

När Stadsteatern i november bjöd in Magdalena Andersson (S) till ett boksamtal var det, enligt Fjellner, ”ett fullständigt haveri”. Samtidigt betonade han återigen att det är en ”jätteviktig princip” att politiker inte lägger sig i kultur. Principen verkar ha varit särskilt viktig 2023 när den egna partiledaren Ulf Kristersson (M) intervjuades på just Stadsteaterns scen, utan några upprörda invändningar från Fjellner.

Men det handlar inte bara om enskilda bokningar och lokala utspel. M:s samarbete med SD har förstärkt en redan etablerad skepsis mot det fria kulturlivet och förenat partiernas väljare i synen på public service. Utnämningen av Parisa Liljestrand (M) som kulturminister, utan förankring i kultursektorn, och lanseringen av en kulturkanon som mer för tankarna till nationalistisk uppfostran än konstnärlig frihet, är ett uttryck för samma förskjutning.

Samtidigt krymper resurserna. Enligt Magasin K är kulturbudgetens andel av statsbudgeten 2026 den lägsta sedan millennieskiftet. Regeringen “vill något annat” och ”prioriterar annorlunda”.

I grunden handlar det om synen på kultur. Är den ett gemensamt rum för kritik och identitet – eller en marknadsvara i mängden? När det offentliga drar sig tillbaka ökar beroendet av privata intressen och ekonomiska incitament. Det innebär inte nödvändigtvis censur i formell mening, men det gynnar en försiktigare kultur där det obekväma får stå tillbaka för det publikvänliga och ofarliga.

Mycket av det vi i dag betraktar som självklart kulturarv var en gång kontroversiellt, ifrågasatt eller rentav kommersiellt ointressant. Offentlig finansiering har fungerat som en buffert som gjort sådana risktaganden möjliga.

Därför är kraven på att stoppa nordirländska rappare eller ryska hårdrockare ett test av armlängdsprincipen i praktiken. Antingen menar vi allvar med att politiker ska ge fan i kulturens innehåll, eller så gör vi det inte. Att lägga sig i enskilda bokningar för att man ogillar budskapet är inte att värna den principen. Det är att flytta gränsen för vad politiken anser sig ha rätt att kontrollera. Och det slutar sällan bra.