Inget kunde vara mer fel.
Fotboll och politik har länge varit två tätt sammanvävda områden med betydande inverkan på varandra.
Länder har, på gott och ont, använt fotbollen som ett politiskt redskap för att bygga en nationell samhörighet. Alltifrån mindre smickrande exempel som Italien under Mussolini, till Algeriets självständighetskamp mot den franska kolonialismen under sent 1950-tal.
När ett gäng modiga fotbollsspelare korsade den fransk-schweiziska gränsen, väl medvetna om att både karriärer och frihet stod på spel, för att bilda vad som skulle bli det algeriska herrlandslaget. Något som skulle få ett stort symboliskt värde för den algeriska frihetskampen.
Internationella fotbollsmästerskap har också bidragit till att mjuka upp stämningar och relationer mellan länder. Faktum är att det internationella fotbollsförbundet Fifa har fler medlemsländer än FN.
Men det är förstås inte bara geopolitiskt och internationellt som dessa områden samverkar, utan också på hemmaplan. Ett bra exempel på detta är den så kallade 51-procentsregeln – den svenska idrottsrörelsens heliga ko.
51-procentsregeln är inskriven i Riksidrottsförbundets stadgar och innebär att ett idrottsaktiebolags medlemmar måste äga minst 51 procent av rösterna. På så sätt värnar man den svenska föreningsdemokratin och hindrar enskilda företag och privatpersoner från att köpa upp, och regelrätt kapa, idrottsföreningar.
Därmed har vi också sluppit se en utveckling likt den i England där var och varannan fotbollsklubb ägs av en saudisk prins, en rysk oligark eller en shejk från Förenade Arabemiraten.
Än så länge.
Idag är det kanske lätt att ta 51-procentsregeln för given. Men hade det inte varit för några tappra eldsjälar på 2010-talet hade det kunnat se annorlunda ut. Då drev nämligen Svenska Fotbollförbundet en aggressiv kampanj för avreglering. En process som präglades av slutna förhandlingar och mycket begränsad information till allmänheten.
Tack vare flitigt opinionsbildande, samordnade manifestationer och debattartiklar, lyckades supporterrörelsen – med politikens hjälp – till sist mobilisera det motstånd som krävdes för att trycka tillbaka förbundet och stoppa avregleringen.
Inte helt olikt dagens debatt om införandet av det hårt kritiserade videogranskningssystemet VAR, med andra ord.
Genom att förstå och behärska spelets regler kan sådana som fotbollsförbundets ordförande, tillika Sveriges tidigare statsminister, Fredrik Reinfeldt rentav trotsa majoriteten och ändå få sin, och maktelitens, vilja igenom. Om du har majoriteten emot dig kan du helt enkelt byta ut majoriteten, som Dagens ETC:s politiska redaktör Henrik Jalalian skrev om nyligen.
Därför spelar man också Reinfeldt och hans gelikar i händerna när man förringar politikens faktiska betydelse.
Utöver det så fyller fotbollen en betydande funktion när det kommer till inkludering, och det är ofta här som många av de högljudda ”fotboll och politik hör inte ihop”-krigarna vaknar till liv.
Jag minns med stor sorg hur en anställd i klubben jag håller närmast hjärtat sa upp sig efter hot och trakasserier från supporterhåll. Anledningen? Ett projekt som motarbetade homofobi, rasism, sexism och transfobi. Det hade helt enkelt inte med fotboll att göra, hette det.
I min värld är fotbollen en symbol för gemenskap, en enande kraft bortom det sportsliga. Att jobba aktivt för inkludering och jämställdhet är därför en lika naturlig del av fotbollen för mig som värnandet av medlemsdemokratin, motståndet mot VAR eller något annat av de många områden där ”fotboll och politik hör inte ihop”-krigarna trots allt bejakat politiseringen. Inställningen tycks nämligen vara ombytlig bara det är ”rätt” politik.
Svensk fotboll som vi känner den idag kommer snabbt att raderas ut om vi släpper taget om politiken. Vi behöver den, liksom vi behöver eldsjälarna som slår vakt om föreningsdemokratin.
Så fortsätt mobilisera er. Gå på årsmöten. Skriv motioner och insändare. Gå ut på gatorna. Låt inte sådana som Fredrik Reinfeldt och hans gelikar ta fotbollen ifrån oss.
