Edgar Mannheimer: Egypten förlorar mest på energikrisen

Ett av mina mina bästa ordspråk är ett felcitat av Lenin:

”There are decades where you fuck around and weeks where you find out.”

Vi befinner oss just nu definitivt i det senare stadiet. Det amerikansk-israeliska kriget mot Iran har satt igång en global energikris som fördjupas för varje dag. Oljepriset rusar, börsen rasar. Om krisen håller i sig kommer vanliga människor över hela världen snart känna det i plånboken, om de inte redan gör det. Priserna kommer att öka – hur mycket avgörs av hur länge kriget pågår.

Men alla länder drabbas inte lika hårt av ekonomiska kriser. Rika länder i Västvärlden har ofta en viss marginal och kan stödja sin befolkning – om de så väljer. Men fattiga länder, ofta i det globala syd, har det svårare. Många länder i Afrika och Asien, kontinenter som importerar stora delar av sin olja från Mellanöstern, måste vidta extraordinära åtgärder för att inte sina medborgare ska bli utan el.

Filippinerna utropade nyligen nationellt nödläge till följd av energikrisen, Sydkorea har satt pristak för bränsle och Indien har styrt om gasleveranser från den energislukande industrin till hushållen.

I Egypten, där jag just nu befinner mig, har man vidtagit ännu tuffare åtgärder. Förutom att priset på bensin och kollektivtrafik ökat så måste restauranger, barer, shoppinggallerior och affärer stänga klockan 21 på vardagar och 22 på helger i minst en månad framåt. Detta i ett land där inget någonsin stänger före midnatt. Kairo, den evigaste staden, som i vanliga fall ser ut som ett glittrande kalejdoskop in på småtimmarna, är numera nästan helt nedsläckt om kvällarna. Det är kusligt. Dessutom kommer de egyptiska så kallade megaprojekten varvas ner – landet är i full färd med att bygga en helt ny huvudstad i öknen – och statligt anställda har ombetts jobba hemifrån en dag i veckan.

Allt detta för att minska den enorma ekonomiska bördan som staten just nu står inför. Egypten importerar hälften av sitt bränsle. En stor del kom från israeliska gasfält i Medelhavet, men när kriget bröt ut stängde Israel av kranen. Den egyptiska statens månatliga nota för importerad olja mer än fördubblades från 1,2 miljarder dollar i januari till 2,5 miljarder dollar i mars. Till saken hör att Egypten sedan ett halvt sekel tillbaka subventionerar bensin och flera andra basvaror för sin fattiga befolkning.

– Tack och lov är det här bara tillfälliga åtgärder, säger Sami som säljer antika möbler i Kairo, men om det här blir långvarigt kommer vi alla drabbas mycket hårt.

Sen ser han mig i ögonen och säger:

– Men som man säger i Egypten, vi lyfter varandra.

– Just det, säger jag, och det är ju inte första krisen i Egypten.

– Och inte den sista heller, säger Sami och skrattar.

Under tiden jag skrivit detta har även EU uppmanat sina medborgare att vidta energisparande åtgärder: Jobba hemifrån, kör mindre bil, åk mindre flyg, och för guds skull: gå över till förnybar energi! Om inte kriget får ett omedelbart slut kan den här våren gå till historien som en där världen dök ner i en djup ekonomisk kris med livsfarliga och oberäkneliga följder.

Alla länder är jämlika, men somliga länder är mer jämlika än andra.

Flera miljoner människor i länder som Egypten, Filippinerna och Indien har inga sparpengar, ingen välfärdsstat att lita på, inga familjestrukturer att luta sig mot, ingen trygghet överhuvudtaget. Hundratals miljoner människor som lever vid fattigdomsgränsen och som är helt utelämnade beslut som fattas av vansinniga män i Washington och Tel Aviv. Över 800 miljoner människor globalt lever vid fattigdomsgränsen på 3 dollar om dagen.

Det är en obarmhärtig global orättvisa att vissa länder klarar sig och andra nästintill går under när krisen drabbar oss alla. I synnerhet när det ofta är den rikare delen av världen som ligger bakom krisen. Europeiska länder som agerat hejarklack åt Trumps maffialiknande missbruk av internationell rätt borde skämmas.

Elefanten i rummet är grön – om den gröna omställningen tagits på större allvar hade vi inte i nuläget varit lika beroende av fossila bränslen och inte heller varit lika utlämnade åt Donald Trumps psykotiska infall. Att övergå till förnybar energi är säkerhetspolitik, inte någon hippieåtgärd som det ofta låter som i konservativa kanaler.

Den chauvinistiska attityd som förkroppsligas av Trumps blinda tro på sin egen förmåga har försatt oss i denna kris. Eller rättare sagt: Europas oförmåga att stå upp mot dåren. Jag tycker försvarsexperten Joakim Paasikivi summerade det rätt väl häromdagen i Dagens Industri. Efter att ha redovisat för Trumps ständigt föränderliga krigsmål och antytt att det helt enkelt inte finns någon plan frågar programledaren om inte det kan vara en medveten strategi. 

– Det är så fall en ny och djärv strategi som går ut på att man är idiot.