Clara Knäpper Bohman: Ebba Busch använder kristendomen som ett kampanjverktyg

Den 5 augusti, mitt under ett pågående folkmord i Gaza, säger Sveriges vice statsminister tillika KD:s partiledare Ebba Busch att ”Israel gör hela världen en tjänst i att försöka oskadliggöra Hamas”. Det är ett så oändligt mörkt och människoföraktande uttalande att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. En blandning av sorg, chock och illamående infinner sig.

Hon gör som hon alltid gör: provocerar, dementerar, går in i en offerroll och distraherar genom att smutskasta kritikerna. Ofta med en pseudomoralisk eller ”kristen” underton. Men det finns ingenting kristet med Ebba Busch.

Känslan slungar mig tillbaka till Södertälje 2024. Jag sitter i en sal på Assyriska Riksförbundet och intervjuar företrädare för den kristna diasporan från Mellanöstern för forskning om Sveriges in- och utrikespolitik. Samma plats 2017 bar på hopp. I dag möts jag av misstänksamhet och sorg.

Jag talar med assyrier, syrianer, armenier och kaldéer – grupper som år 1915 utsattes för ett av vår tids grymmaste folkmord, Seyfo, i dåvarande Osmanska riket (i nuvarande Turkiet). Än idag flyr kristna grupper undan förföljelse och hot. Sverige var deras fristad. Nu är allt annorlunda. Och det, enligt många, beror på regeringen.

Samma berättelse upprepas: hon lovar en sak och gör en annan.

En person som ofta kommer på tal är Ebba Busch. Samma berättelse upprepas: hon lovar en sak och gör en annan. Hon fiskar röster bland kristna i Södertälje – med utrikespolitiska löften om ett erkännande av Seyfo som folkmord – samtidigt som regeringen aktivt uppmanar samma minoriteter att återvandra till Mellanöstern. En region där dessa grupper fortfarande utsätts för hat, hot och förföljelse.

Med förnedring i ögonen visar man mig ett återvandringsmejl, där regeringen uppmuntrar kristna att återvända till Mellanöstern. Vad hjälper ett folkmordserkännande, när man inte längre är välkommen här i Sverige?

För Busch innebär kristendom inte barmhärtighet. Hennes kristna medkänsla är selektiv. Som min kristna, etiopiska vän sade: ”Hon bryr sig bara om vita.”

Kristendomen är ett kampanjverktyg för Ebba Busch. Det är djupt ovärdigt att hon fiskar röster hos folkmordsoffers ättlingar medan hon uppmanar dem att återvända till samma förföljelse – samtidigt som hon inte förmår tala klarspråk om vad som nu sker i Gaza.

Och samtidigt försöker regeringen limma ihop glasbitarna för att återskapa den polerade fasaden. Men det håller inte – för nu har vice statsminister Ebba Busch gått emot regeringens linje vad gäller EU:s associeringsavtal med Israel. 

Statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Maria Malmer Stenergard har i offentlighet uttryckt en helt annan utrikespolitisk linje än Busch – och som Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg säger till Sveriges Radio: ”Utrikespolitiken tillhör regeringens kärna. Det kan inte finnas två.”

Hon är ett hot mot kristna minoriteter, Sveriges roll i världen och människors tillit till svensk politik.

Om Ebba Busch vill flytta ambassaden till Jerusalem, upprätthålla associeringsavtalet med Israel, köra över Sveriges utrikesminister och undergräva tvåstatslösningen – då bör hon också ta konsekvensen och lämna rollen som vice statsminister. I annat fall fortsätter hon att skada Sveriges demokrati och internationella anseende.

För det här är inte bara en ideologisk fråga, utan också en fråga om demokratins grundvalar. En vice statsminister som använder religion som kampanjverktyg för att rättfärdiga en splittrande, polariserande och ibland direkt farlig utrikespolitik är en säkerhetspolitisk belastning.

Dessutom har hon vänt kristendomen ryggen. Hon är ett hot mot kristna minoriteter, Sveriges roll i världen och människors tillit till svensk politik. Kristen tro handlar om nåd, inte nationalism. Kärlek, inte kalkyler. Medmänsklighet, inte makt. Ebba Busch har allt mindre med kristendom att göra.

Med den bakgrunden, och med tanke på att KD enligt opinionsundersökningar ligger under riksdagsspärren, kanske partiet borde rannsaka sig själva och ställa sig frågan om man har råd med Ebba Busch som partiledare.