Dödandet fortgår och jag äter chips

Vinflaskan på bordet och chipsen i en skål. Jag hade till och med köpt lite godis – kanske i en känsla av att föras tillbaka i tiden till de dagar då jag, min hustru och vår lilla dotter gemensamt slog oss ner för att se på Eurovision. På senare år har jag tittat alltmer förstrött på denna tv-show - någon musiktävling är det definitivt inte – och aldrig på de svenska deltävlingarna. Jag är dessutom så pass gammal att jag ibland råkar kalla evenemanget för schlagerfestivalen.

Jag andades ut. Skulle Israels bidrag vinna hade antagligen mitt samvete helt kollapsat.

Men nu var det ju grabbarna från finska Vörå. Reportagen och tv-inslagen därifrån visade en plats som föreföll vidunderligt lik Västerdalarnas landsbygd. Bara det. Jag ville inte missa dem. På lördagsmorgonen hade jag dock publicerat en ledare i Dala-Demokraten för att mer eller mindre be om ursäkt för att jag tänkte titta på Eurovision: Israel deltog ju i tävlingen.

I ledaren konstaterade jag att Israels krigsmakt snart stod i begrepp att med ”full kraft” gå in i Gaza, kanske redan ”ikväll”, som jag skrev. Vi lever i attentatens och jubelfesternas tidevarv, skrev jag med en anspelning på Strindberg.

Mycket riktigt. Medan jag satt där och mumsade chips och drack några glas vin och följde omröstningen dödades alltså ett hundratal palestinier i de förnyade israeliska attackerna. I tv-rutan lyste plötsligt Israels namn som vinnare under några sista skälvande minuter, innan Österrike till slut kammade hem vinsten. Jag andades ut. Skulle Israels bidrag vinna hade antagligen mitt samvete helt kollapsat. Men Israel kom tvåa.

Efteråt visade det sig att de svenska tittarrösterna hade den som favorit. De svenska tv-tittarna hade alltså premierat en låt från ett land vars regim bedriver ett brutalt krig mot försvarslösa civila, barn och kvinnor på en plats som redan före den senaste offensiven till största delen var sönderbombad.

Att Ryssland uteslutits från Eurovision är helt rätt. Att Israel får delta överstiger min fattningsförmåga. Den tjutande programmatiska glädjeyran under hela showen – allting är alltid ”amazing” i sändningen – lade sig över det som med all sannolikt av eftervärlden kommer att betraktas som ett folkmord, över allt dödande och täckte resolut över det. Men glipor av det fruktansvärda stack fram, i mitt huvud och säkert i mångas medvetanden.

Det tv-regisserade skådespelet dolde alla realiteter. Framåt halvtvå på natten var det över, jag släckte tv-rutan samtidigt som ett okänt antal palestiniers liv släcktes ut.

Hur kan jag skaka av mig det här? Det kan jag inte. Kriget i Gaza hör till de värsta övergreppen mot civila som ägt rum i modern historia – och det är häpnadsväckande att jag och miljoner andra kan sitta där och äta chips och skratta åt en tv-show som legitimerar en statlig förövare, Israel.

I tidningen läste jag dagen därpå om ett upprop som cirkulerar på svenska universitet där undertecknarna bojkottar allt samarbete med israeliska forskningsinstitutioner på grund av landets krigföring i Gaza. Svenska universitetsledningar ställer inte upp på en sådan bojkott, men några tusen forskare – och antalet ser ut att växa hela tiden – på svenska lärosäten gör det. De menar att den israeliska akademien har medverkat till krigföringen i Gaza, bland annat genom att utveckla vapen.

I till exempel Norge har flera universitet avbrutit samarbete med israeliska institutioner, på samma sätt som relationerna med den ryska forskarvärlden brutits. Men Sverige kan vara ett av de länder där sittande regering varit särskilt tyst inför övergreppen.

Mitt tittande på Eurovision i lördags kväll är en talande bild av världsläget, den kanske mest talande av alla: Jag och hundratals miljoner andra sitter där låsta i inaktivitet och fylls av skrattig glömska, i exakt den stund då barbariet väller över oskyldiga civila. Den bilden är så talande därför att den berättar att de flesta av oss slutat att aktivera oss och ta världens tillstånd på allvar.

Detta är faktiskt mardrömmen realiserad.

Dödandet får fortgå och jag äter chips.