Det är onekligen intressant. Hur lättvindigt politiker och experter talar om krig. Och hur lättsamt pratet om olika formers upptrappning flyter på. Steg för steg normaliseras att också Sverige blir mer involverat, mer indraget, i ett krig som kräver att såväl mer vapen som fler människor omsätts. Och det bara pågår.
Skulle det bli fred i Ukraina så meddelar såväl krigets så kallade experter som politiker av allehanda färger att ryska trupper nog kommer att omdirigeras till vårt område. I Sveriges radios program ”Gräns” meddelades i veckan att fred i Ukraina kan betyda att Baltikum hotas och att Ryssland i första hand skulle vara ute efter Sverige för att härifrån knipa Baltikum från två håll.
Översatt betyder det att man helst tycks se att kriget fortsätter i Ukraina år efter år till varenda rysk civil som iklätts uniform är död. Den ryska drömmen är densamma, fast den motsatta: kriget får fortsätta till Ukraina är tömt på civila som iklätts uniform.
Det är en dystopi. Kan man tycka. Jag gjorde just det.
Borde vi inte lugna ner oss en aning? Fundera på det trovärdiga i att det med någon sorts ödesbestämdhet är skrivet att Ryssland kommer att angripa Sverige? Andas lite långsamt, tona ner stackatot, tänka en och annan lång tanke?
Med en halv miljon döda och skadade har också Ryssland fått betala ett pris som liksom inte låter sig göras i krig efter krig efter krig. Eller?
Allt mer, från allt fler håll, låter det som om fred vore ett hot. Det är onekligen en intressant, om än skrämmande, utveckling på vad som är ett normaliserat samtal om framtiden.
Det är mycket som kovänder.
Det var inte länge sedan stora delar av den svenska politikerskaran med entusiasm i blick meddelade att ett svenskt medlemskap i Nato skulle vara som att ta en försäkring mot att bli anfallet. Nu talar samma figurer om att Ryssland och Nato kan hamna i krig inom bara några få år. Vilket rimligen kan tydas som att vår säkerhet snarare minskat. Hur kan alla dessa experter – hur de än kovänder – få uttala sig utan att medierna ställer kritiska frågor? Hur kan det bli accepterat att inte ett ord sägs om vikten av att komma ur det elände vi fastnat i?
Som en följd av att sitta på det sluttande planet har det också börjat talas lättsamt om kärnvapen. Kärnvapen bör utvecklas, ställas till vårt förfogande. Försvar och avskräckning – det är ord som numera allt oftare följer efter varandra. Visst förstår jag hur det tänks. Visst. Men hur vore det om vi hade viss mångfald på tänkandet? Så att inte tänkandet och pratandet flödar fram i en allt trängre tunnel där ljuset längst bort utgörs av en enda stor jävla kärnvapenexplosion.
Hela debatten har på något sätt kapsejsat. I SVT:s ”Agenda” kunde vi ta del av en sorts samstämmig tonart som utgick från att världen före det ryska angreppskriget på Ukraina levde under det som kallas regelbaserad ordning, i meningen att starka stater inte bar sig åt. Måste vi skriva om historien för att den ska passa in i något sorts psykologiskt försvar som tillika är byggt på de auktoritäras självpåtagna rätt att skriva om historien och göra lögn till offentlig sanning som alla ska låtsas tro på? Den regelbaserade världsordningen har väl ändå varit definierad aningen kolonialt?
Under kalla kriget (1946–1989) genomförde USA i genomsnitt tre interventioner per år. Efter kalla kriget – ofta med motivet att demokratisera ett land och byta regim – har snittet legat på 4,6 per år. Det är i alla fall det resultat som kommit fram inom The military intervention project vid Center for strategic studies.
Det mest skrämmande är nog ändå inte antalet. Utan resultatet. Som i Afghanistan och Irak. Studien visar att de allra flesta interventioner varit kontraproduktiva, bidragit till större osäkerhet och nya krig. Kort sagt misslyckande.
Nu kan man ju luta sig tillbaka och lite lättsamt konstatera att världen är galen. Ett problem är att vi själva – med vi menar jag Sverige som sådant – är på väg rakt in i galenskapen. Inte i första hand för att vi nu ska spela med i upprustningssprialen, utan för att samtalet blivit alltmer enögt, allt mer auktoritärt.
