Somar Al Naher: Esmailians och Farrokhzads avhopp säger allt om vänsterns kris

I lördags var det Socialistiskt forum på ABF i Stockholm. Huset fylldes av människor som bläddrade i böcker, drack kaffe och växlade ord med vänner i korridorerna. Ett språkrör var där, gamla ministrar, aktivister och författare syntes också.

Själv deltog jag i panelsamtalet ”Kan vänstern och Palestinarörelsen bli vänner igen?”, arrangerat av Flamman. När tidningens chefredaktör Leonidas Aretakis hörde av sig och frågade om jag ville vara med tvekade jag först. Det lät som ett självmordsuppdrag. Tonläget och konflikterna har varit så höga efter den 7 oktober 2023 att man helst ägnar en lördag åt annat än att ge sig in i ett politiskt getingbo.

Men efter att ha tänkt ett varv till tackade jag ja. Om inte vi progressiva ens möts i våra egna trygga forum så finns risken att vi till slut inte möts alls.

Men så tänker tydligen inte alla. Journalisten Shora Esmailian, som också var inbjuden till panelsamtalet, valde inte bara att tacka nej utan passade på att göra en affär av det hela genom att publicera både Flammans inbjudan och sitt svar öppet på Facebook.

I sitt mejl staplar hon pompösa formuleringar på varandra och drar upp gränserna för sin renläriga bild av vad vänster är. Hon skriver att kampen mot ett ”folkmord som är ideologiskt och ekonomiskt sanktionerat av västvärlden är en minimidefinition av vad det är att vara vänster”. Sedan avfärdar hon Flamman som ”liberaler som tror att de är vänster”.

I kommentarsfältet nickar folk instämmande. Många är upprörda över rubrikvalet, att den antyder att Palestinarörelsen och vänstern inte hör ihop.

Själv undrar jag hur progressiva någonsin ska kunna förstå varandra när det blir konflikt redan vid en rubrik.

Alla vet att det egentligen inte hade spelat någon roll hur Flamman agerat. Alltför många är besjälade av att ha en konflikt om konflikten. Det vi ser nu liknar närmast en trosgemenskap, där idéer inte längre prövas mot verkligheten utan mot renlärighetens krav. Lojaliteten bevisas genom att inte ens tala med ”fel sida”.

Shora Esmailian är inte ensam. Poeten Athena Farrokhzad hoppade av forumet dagen innan det skulle äga rum. I ett inlägg på sin Instagram skriver hon att hon inte vill delta i ett ”sammanhang vars premisser sätts av ABF, ETC, Flamman, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna etc”. Hon menar att alla dessa ”normaliserar den globala kapitalismens dödsmaskineri”.

Inlägget är löjligt men också märkligt med tanke på att Athena Farrokhzads programpunkt arrangerades av syndikalisternas tidning Arbetaren där hon skulle dela scen med Erik Helgeson, som är vice ordförande för Svenska Hamnarbetarförbundet. De skulle tala under rubriken ”Åsiktsfrihet på jobbet i skuggan av ett folkmord”. Förlåt, men vilka premisser menar Athena Farrokhzad?

Att två av Palestinarörelsens mest framträdande personer anser sig vara för fina för samtal säger något om prioriteringarna. Den performativa aktivismen väger tyngre än viljan att göra framsteg tillsammans.

Men ärligt talat är det väl bra att någon sträcker ut en hand till folk som är oense inom vänstern?

På Socialistiskt forum var årets tema Mod och kraft, och det märktes. Att ABF stod kvar i sin övertygelse om att samtal behövs, även när tonläget är som mest uppskruvat, är en form av mod vi inte ska underskatta.