Göran Greider: Den eviga tillväxten är problemet

De klimatpolitiska toppmötena har de senaste tio åren – efter Parisavtalet – på det hela taget förvandlats till en serie humörsänkare. Nästan inga vanliga människor fäster längre någon vikt vid dem. De slutar nästan alltid med att något litet progressivt ord räddas i slutförhandlingarna – som alltid går över tiden – men realiteten kvarstår: Utsläppen ökar. Temperaturen stiger globalt. 

FN:s generalsekreterare Antonio Guterres deklarerade för någon vecka sedan att det är ”oundvikligt” att 1,5-gradersmålet kommer att missas. Som en underskrift på det drog några dagar senare en av de värsta orkanerna någonsin fram över Jamaica, uppstigen ur ett allt varmare hav, och skördade inte bara människoliv – forskarna funderar numera på att lägga till en nivå i skalan för orkaners styrka. 

Inför Cop 30 som ska gå av stapeln i Brasilien läser jag som vanligt olika rapporter och ställningstaganden om vad som behöver göras – till exempel hos Naturskyddsföreningen, som ger en bra genomgång. Men det som dunkar i huvudet är snarare nyhetsrapporteringen om hur ett av de länder som enligt Paristavtalets artikel 2:2 bör gå före i omställningen inte alls vill det. 

Den paragrafen slår fast att rika länder, höginkomstländer med historiskt höga utsläpp, bör gå före. Och landet jag tänker på är Sverige, som nu tycks vara på väg att tillsammans med Finland få med EU-kommissionen på att inte göra något åt det exploaterande skogsbruket som fördärvar skogen som kolsänka.  

Hur länge till ska det dröja innan insikten kommer brett om att det som står i vägen för en hållbar värld helt enkelt är – kapitalismen. Den kapitalistiska värdeackumulationen, i retoriken omvandlad till drömmen om evig ekonomisk tillväxt, erkänner inga biologiska eller ekologiska gränser. Idag projekteras de sista orörda havsbottnarna i jakten på mineraler. 

Men kapitalets tid är en annan än naturens. Det är till och med så att när planetens gränser sprängs så finns det alltid något sätt för kapitalismen att tjäna pengar även på det. Först ett enormt sopberg – sedan entreprenörer som påstår att de kan tjäna pengar på att hantera det (vilket de aldrig kan). 

De enda riktigt starka utopierna i dagens värld är de teknologiska. Det är ny teknik och egentligen ingenting annat än mycket vaga idéer om att ändra livsstilen som ska lösa problemen med växthusgaser och decimerad artrikedom. 

Då är tanken att världen ska förlita sig på de innovativa krafter som existerar i själva kapitalismen – alltså en fortsättning på det rådande produktionssättet men med andra medel. Konsumtionssamhället ska hållas igång som vanligt och helst stegras, men nu med vindkraft, solkraft eller så kallad fossilfri kärnkraft. Koldioxidinfångning ska kunna garantera fortsatt expansion av en industriell civilisation. Men att den gröna omställningen i slutändan riskerar att påminna väldigt mycket om den föregående bruna är ingenting som diskuteras.

Och det är inte bara marknadsekonomer som sitter fast i detta ödesdigra paradigm; länge var också nästan all marxism – och därmed en hel del av socialdemokratins ideologiska arv – fast i denna idé om ständig expansion och drömmen om människans herravälde över naturen. 

Inget tabu är starkare i politiken – i Sverige och i varenda nation på jorden – än kritik av själva den ekonomiska tillväxten. Detta trots att den rika världen för länge, länge sedan passerat det stadium där den samlade produktionen räcker för ett mycket bra liv om det fördelas jämt. Men evig tillväxt är det första budet på de stentavlor som den nuvarande världscivilisationen håller sig med. 

Jag älskar ny teknik. Jag dyrkar sol och vind. Men än så länge stannar all tankeverksamhet att dessa ska ersätta motorn i ett tillväxtsamhälle, inte ändra på själva den evigt accelererande civilisation som orsakar klimat- och miljöproblemen.  

Nära den stad i Brasilien där Cop 30 ska hållas ska det borras efter olja, vilket går ut över den urbefolkning som lever där. Urfolkets hövding säger i en intervju: Vi ska skämma ut vår president Lula da Silva inför hela världen. 

Bra sagt.