Agneta Stark: De bästa väljarna vet inte vad de ska rösta på

Just nu är det sju månader – drygt 200 dagar – kvar till riksdagsvalet den 13 september 2026. Den dagen har Sture namnsdag. Innan vi är där kommer tänder att ha borstats mer än 400 gånger och 30 efterlängtade fredagsmys att ha avnjutits. Före valet ska vi också skriva under skattedeklarationen, ställa undan vinterdäcken, se tranorna dansa, frysa kring Valborgselden, svära över myggplågan, med tur plocka några smultron en het sommareftermiddag och förundras över augustimånen. Ungdomar ska ha firat sin sista skolavslutning, och de yngsta barnen kommer att ha gått till sin allra första skoldag.

Dessa sju månader är årets allra bästa tid för många med mig. Det är också gott om tid att fundera över vad jag ska rösta på. Jag behöver ju inte ha bestämt mig förrän jag stoppar mina valsedlar i valkuverten.

I nyhetsmedier berättas nu att ovanligt många väljare ännu inte har bestämt sig. Men varför skulle någon bestämma sig redan nu? Om jag leker med tanken att alla gjort sitt slutliga partival sju månader i förväg ... Ja, då förvandlas valkampanjer och partiledardebatter till matcher där anhängare får tillfälle att heja på sitt eget lag, men där tanken på att byta favoritlag mitt i matchen är fullständigt otänkbar.

I jämförelse med andra länder röstar en hög andel svenska väljare i valen. En grupp som partierna just nu tänker extra mycket på är de ”politiskt ointresserade”. Dessa människor röstar, men är inte särskilt intresserade av politik. De rör sig ofta över de politiska blockgränserna, de håller sig inte till ett parti utan byter oftare än andra. De som inte vet vad de skulle rösta på om det var val just när frågan ställs, de som inte tänker rösta och de som tänker rösta blankt kallas ofta med en samlingsbeteckning för ”politiskt osäkra”. Det är en tankeväckande formulering. Varför skulle de vara osäkra? De kan ju vara lika säkra på sina val som vilken partimedlem som helst?

I grundmodellen för politiska val ingår att olika partier formulerar vad de tänker genomföra om de får möjlighet, att detta presenteras i kampanjer, och att väljarna sedan röstar på vad de tycker bäst om. Man kan i det perspektivet se de ”politiskt osäkra” som de mest rationella väljarna – eftersom de lyssnar till debatter, bestämmer sig när de hört väldigt mycket, och röstar efter vad de föredrar när det är dags. Och i så fall skulle de politiskt tvärsäkra, de som röstar på ”sitt parti” oavsett vad som händer, vara ett större bekymmer ur demokratisk synpunkt.

Nu är svenska politiska partier lyckligtvis inte bara valmaskiner, utan de fångar in, skapar och sprider idéer och ideal. De flesta partier har en gång bildats av människor som upptäckt missförhållanden som de önskat avhjälpa.

Vad kommer att hända de kommande sju månaderna? Otroligt många påståenden i media kommer att inledas med ”Det är valår i år och... ”. Otroligt många gissningar om valresultat kommer att presenteras. Debatter i TV kommer att tjattra och dundra, försök att misskreditera motståndare kommer att hagla.

Som vanligt kommer väljarnas erkänt viktigaste frågor om vård, äldreomsorg och pensioner inte att tas upp i centrala debatter. Uppgivna skäl är att de är för svåra för debattformerna. De är dock inte för svåra för väljarna, som har att leva med verklighetens centrala livsvillkor.