Signe Krantz: Dagens konservativa är revolutionära

Jag kan verkligen sympatisera med konservatismen. Stabila och legitima institutioner? Det bästa jag vet. Att politik borde vara välgrundad och förutsägbar oavsett vem som sitter vid makten? Ge mig påtår! Att människor mår bra av gemenskap och både social och materiell trygghet? Skriker, gråter och spyr av lycka!

För mig betyder det ett starkt och rättvist utredningsväsende, att rättsprinciper står över politiska mål och att man inte ska sära på familjer och vänner utan goda skäl.

Synd bara att det sällan är vad konservativa gör när de väl har makten.

Vi behöver inte rikta kikaren över havet och studera västvärldens senaste försök att lösa alla problem med fascism för att se det. Det räcker gott att följa på hemmaplan. I Tidösamarbetet finns tre partier som i varierande grad kan beskrivas som konservativa. Moderaterna arbetar i en liberalkonservativ tradition. Sverigedemokraterna beskriver sig som socialkonservativa och Kristdemokraterna bygger på kristen konservatism.

Samma regering har rivit upp all praxis och tradition som de rört vid.

Lagar ska inte vara retroaktiva. Det är orimligt att kräva att människor ska anpassa sig efter vad som kanske blir förbjudet i framtiden. Ändå vill regeringen att det hårt kritiserade vandelskravet ska tillämpas även på gamla handlingar.

Huvudregeln är att staten inte får ändra gynnande förvaltningsbeslut till det sämre. Såvida det inte fattades på felaktiga grunder får till exempel kommunen inte dra tillbaka ett bygglov efter att du redan byggt ut ditt hus. Det tycker inte Tidöregeringen ska gälla för permanenta uppehållstillstånd. När Sverigedemokraterna är med och bestämmer är “permanent” bara så lång tid som de känner för.

Sedan 1600-talet, när Axel Oxenstierna lade grunden för den svenska offentliga förvaltningen, har kommittéer utrett lagförslag. Idag sker det framför allt genom SOU, Statens offentliga utredningar. Tanken är att självständiga experter är bättre på att ta fram bra lagförslag än politiker. Och om man samlar in kunskap från folket, organisationer, företag och forskare kanske reformer både blir bättre och mer förankrade.

Det är inget nytt att politiker anpassar det för sina egna intressen. Men dagens konservativa politiker verkar inte ens låtsas lyssna på utredningar de inte är nöjda med. Tiggeriförbudets särskilda utredare reserverade sig mot förslaget som han tvingades att lägga fram.

Lagrådet, som består av Sveriges mest kunniga jurister, hade det här att säga om regeringens kriminalpolitiska paket:

”Förslagen brister så mycket i kvalitet att de inte har förutsättningar att bli ny lag. Allmänt gäller att lagrådsremissen inte är tillräckligt genomtänkt. För Lagrådet framstår den som ett hastverk.”

Socialdemokraterna vill såklart inte vara sämre, utan går med på de flesta av regeringens förslag. Vem behöver rättssäkerhet när man kan vara ”tough on crime”?

Men en färsk forskarrapport visar att den nuvarande regeringen ignorerar lagrådet i mycket högre utsträckning än andra. Hur rimmar det med konservatismens varma ord om stabilitet och förutsägbarhet?

Varje gång en gammal moderat går ut med en tjurig utläggning om svensk förvaltningstradition växer mitt hjärta en storlek. Men i den bästa av världar hade Sveriges konservativa protesterat mot dålig lagstiftning, krävt fler utredningar och skrivit långa texter i SvD med ett mycket högt lixtal (läsbarhetsindex, ett mått på en texts svårighetsgrad) om hur Sveriges statsskick var under hot.

Istället vill SD:s tankesmedja Oikos tillsammans med Timbro försvaga utredningsväsendet.

Allt för att skapa ett vitare, mer homogent och mindre bögigt Sverige. Trots de fina orden är konservatism mer en estetik än en idé. De drömmer tillbaka till en romantiserad förgången tid som bara de får definiera. Magkänslan och instinkten avgör vad som passar in och saker som är annorlunda fyller dem med avsmak.

Man kan såklart vilja riva upp institutioner och traditioner som gjort Sverige till ett demokratiskt land med låg korruption och hög tillit. Men då ska man inte låtsas att konservatism är något annat än ett finare ord för att inte tycka om när människor är annorlunda.