Somar Al Naher: Biblioteken förväntas erbjuda allt – men får inget

Höstlovet är här. Eller läslovet, som det också kallas.

Men medan politiker talar om vikten av läsning har de platser som bär upp hela idén om det läsande samhället fått allt tuffare: biblioteken.

Fackförbundet DIK:s färska rapport visar att biblioteken är hårt pressade från flera håll. När annan offentlig samhällsservice monteras ned hamnar ansvaret i bibliotekens knä.

Och det märks allt tydligare. Många bibliotekarier vittnar om att en växande del av arbetsdagen nu handlar om myndighetsärenden snarare än litteratur – långt ifrån kärnan i deras uppdrag. Det kan vara att skriva ut blanketter, hjälpa till med bank-ID eller tolka beslut från Försäkringskassan.

Samtidigt som ansvaret ökar krymper resurserna. Endast 14 procent av de tillfrågade menar att pengarna räcker för att klara uppdraget och på folkbiblioteken är siffran ännu lägre.

Många kommuner har under flera år fått låga eller obefintliga uppräkningar av sina kulturbudgetar. Och det statliga stödet ”Stärkta bibliotek”, som mellan 2018 och 2023 gav 150 miljoner kronor per år, har tagits bort helt.

När pengarna inte räcker till får någon del av uppdraget stryka på foten. En majoritet av bibliotekarierna berättar att de ofta tvingas välja bort läsfrämjande arbete, bokinköp och aktiviteter för barn och unga. Det vill säga: just det som skulle kunna motverka den läskris som allt fler talar om.

Men regeringen prioriterar annorlunda. Enligt Magasin K, som gått igenom regeringens budget för 2026, motsvarar kulturanslagen 0,62 procent av statens totala utgifter. Det är den lägsta andelen sedan år 2000. Visserligen ges 40 miljoner till läsfrämjande insatser för barn och unga, men det är långt ifrån de 150 miljoner per år som folkbiblioteken fick tidigare.

Det paradoxala är att alla verkar eniga om målet att fler ska läsa – men ingen vill betala för infrastrukturen som gör det möjligt. 

För många föräldrar är utbildade bibliotekarier ett helt avgörande stöd. Alla som har barn vet att det kan vara svårt att själv hålla koll på aktuella barnböcker och vad som skulle kunna passa respektive barn. 

Då finns det inget som slår en bibliotekarie som är specialiserad på just barnlitteratur och ungas läsande. De kan ställa frågor till barnen om deras intressen och sedan både tipsa och diskutera böcker med dem, väcka nyfikenhet och hjälpa oss föräldrar att uppmuntra till läsning.

Men det är precis detta vi går miste om när biblioteken förväntas vara allt på en gång: öppna mötesplatser, teknikstöd, sociala skyddsnät och läsfrämjare. Eller som Anna Troberg, ordförande för DIK, uttrycker det, så träffsäkert och sorgligt på samma gång:

”Folkbiblioteken används i dag som samhällets slasktratt.” 

När regeringen dessutom minskar anslagen till Statens servicecenter tvingas myndigheten stänga 35 kontor runt om i landet. Servicecentren hanterar varje år omkring tre miljoner ärenden åt Skatteverket, Försäkringskassan och Migrationsverket. När de berörda kontoren nu försvinner kommer människor i stället att söka hjälp på biblioteken: de sista platserna som fortfarande är öppna för alla.

Bibliotekens uppdrag handlar om mer än böcker. De är nav i lokalsamhället, en plats där människor möts. Men ingen infrastruktur klarar sig på god vilja. Om vi verkligen menar allvar med att vi vill vända läskrisen måste det synas i resurserna – inte bara i orden.