I en intervju med Arbetsvärlden nyligen berättade Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesperson Ardalan Shekarabi om sin syn på generell arbetstidsförkortning:
”En av mina viktigaste uppgifter som arbetsmarknadspolitisk talesperson för ett parti som bildades av ett antal fackförbund är att stå upp för den svenska modellen. Lagstiftning här skulle urholka den. Det kommer jag inte bidra till.”
På partikongressen ställs partiledningen och Shekarabis linje mot ett förslag från den arbetsgrupp som S-kvinnors ordförande Annika Strandhäll ledde under förra året. 5 000 arbetstagare ska först arbeta 35 timmar i veckan, på försök, under ett år. Försöket ska sedan analyseras av forskare och senast 2035 ska 35 timmars arbetsvecka blir verklighet för hela arbetsmarknaden.
Självklart klär det ett parti som en gång bildades av fackföreningsrörelsen att stå upp för den svenska modellen. Det är klart att det går att teckna kollektivavtal om arbetstidsförkortning. Det har gjorts otaliga gånger, både genom stora omfattande huvudavtal och branschavtal. När arbetstidsmåttet i Sverige sänktes mest var det dock genom lagstiftning.
1919 stod valet, väldigt förenklat, mellan revolution och arbetstidsförkortning. Outhärdligt långa arbetsveckor kortades då ner till 48 timmar. 1966 tecknade LO och Saf (Svenska arbetsgivareföreningen – nuvarande Svenskt Näringsliv) avtal om 42,5-timmarsveckor. Och 1973, i och med införandet av den arbetstidslag som fortfarande gäller, parkerade arbetstidsfrågan på 40 timmar.
Många nu gällande kollektivavtal har skrivningar om både timbanker och flextid av olika karaktär. I stora drag handlar det om att arbetstagare har ett antal timmar till sitt förfogande. Timmarna kan de använda genom att ta ut i ledighet, pengar eller ibland pension, under förutsättning att det fungerar för verksamhetens behov. Är det mycket att göra på jobbet är det aldrig läge att korta sin arbetstid.
Den som vill vara ledig tre timmar en eftermiddag måste arbeta tre timmar längre en annan dag. Arbetsveckan är alltjämt lika lång.
Flextidssystem är också vanliga, men de handlar i praktiken inte om arbetstidsförkortning alls. Den som vill vara ledig tre timmar en eftermiddag måste arbeta tre timmar längre en annan dag. Arbetsveckan är alltjämt lika lång.
I propositionen för nuvarande och över 50 år gamla arbetstidslag står det att lagstiftningens mest påfallande brist är hur tillämpningsområdet är begränsat:
”Varannan arbetstagare lämnas utanför lagstiftningen genom en gränsdragning som bygger på gamla bedömningar av olika arbetstagargruppers skyddsbehov. I dag framstår gränsdragningen som klart irrationell såväl ur skyddssynpunkt som ur andra synpunkter.”
Då gällde flera olika arbetstidslagar för olika branscher, vilket dömdes ut som ojämlikt. På samma sätt riskerar det att bli om hela frågan lämnas till den svenska modellens öde, eftersom modellen i dagens samhälle är ställd mot helt andra hot och hinder än för femtio år sedan.
Arbetslivskriminaliteten breder ut sig. Den fackliga organisationsgraden har sjunkit länge och flera fackförbund har allt svårare att hävda sig i avtalsförhandlingar. I flera branscher är stora delar av arbetsplatserna inte föremål för några kollektivavtal alls och arbetsgivarsidan vill allt mer ha samma nu som förr: ingen arbetstidsförkortning.
Hur bra kollektivavtal som än förhandlas fram, riskerar resultatet att bli bra för en del men dåliga för andra. Eller liksom tidigare uttryckt: få ett begränsat tillämpningsområde.
Myndigheter som ska kontrollera hur arbetstider sköts eller missköts på arbetsplatser långt ifrån den kollektivavtalade världen har lagen att förhålla sig till. Står det 40 timmar så är det 40 timmar som gäller.
Förhoppningsvis kommer kongressledamöterna fram till att det går att värna om den svenska modellen fullt ut, samtidigt som det går att genomföra förbättringar för arbetstagare på alla Sveriges arbetsplatser genom lagstiftning. Det finns ingen motsättning, egentligen.
