Vi ser en ny sorts skiktning av arbetsmarknaden. Utöver klyftan mellan förvärvsarbetande – eller ”sysselsatta” som det infantiliserande svenska begreppet lyder – och arbetslösa, och den mellan anställda och gig-jobbare, finns nu en ny gräns som går rakt igenom gruppen anställda inom den formella arbetsmarknaden.
Gränsen går mellan de vars arbete inte är bundet till rummet och de, ofta lägre avlönade, som inte kan utföra sitt arbete med mindre än att de befinner sig på en viss plats under en viss tidsrymd, ibland med särskild utrustning och iklädda särskilda kläder. Det är bussförare men också läkare, byggare, lärare, livsmedelsarbetare, poliser, butiksbiträden, tågkonduktörer… Grupper som under pandemin fick applåder och ansågs vara samhällsbärande.
De andra satt hemma med Teams. Och det gick ju jätte-jättebra, enligt arbetsköparna. Därför är det nu rätt knöligt för samma arbetsköpare att förmå projektledare, analytiker, ekonomer, utvecklare, designers och kommunikatörer att återvända till kontoren. Det gick ju lika bra hemma, sade ni? När nu tjänstemännen förväntas återvända till kontoren gör de motstånd. Ett segt, muttrande, effektivt medelklassmotstånd. De har upptäckt vad två extra timmar per dygn betyder för livskvaliteten (de timmar som i bästa fall resan till och från jobbet tar). De har upptäckt vad man kan hinna med på lunchtimmen hemma (tvätten eller träningen avklarad och en fri timme på kvällen). De har upptäckt att man kan jobba från sommarstugan.
Nej, stora delar av arbetsmarknaden kommer aldrig mer att bli densamma. Tjänstemännen kommer att få jobba hemma, åtminstone deltid. Det innebär i genomsnitt ett mindre ansträngande liv med större frihet. Det innebär också ekonomiska fördelar. Dels minskade reskostnader. Men framförallt att de i princip aldrig mera behöver förlora inkomst på sjukdagar eller vabbande. Självklart jobbar man från skärmen även om ungen kräktes inatt. Det långa och dyrbara pandemivabbandet (minst en vecka per snuva och barn) som gör hål i månadsbudgeten hos kassörskan och P-vakten blir ett icke-problem. Likaså den nu återinförda karensdagen. Det kan verka som småsaker, men i verklig årsinkomst kommer detta att ytterligare bredda den ekonomiska skillnaden mellan grupperna.
Vi har en sjuksköterskekris i Sverige. För att inte tala om en barnmorskekris. Vi har också en lärarkris. Samt en poliskris, där det inte finns sökande till utbildningsplatserna oavsett hur många politiker som ropar ”fler poliser!”. Därtill en rekryteringskris inom socialtjänsten. Unga vänder ryggen åt utbildningarna och redan utbildade söker sig bort. Orsaken är multifaktoriell, men den fördjupade orättvisan mellan förvärvsarbetare med högre löner och allt friare villkor och förvärvsarbetare med lägre löner som är alltmer bundna, som sällan får gå hem från ett pass utan att lova ta ett extrapass på lördagen, som ofta måste tjafsa för att ta ut semesterdagar på sommaren, som knappt ens får säga upp sig – att döma av SKR:s hot mot de uppsagda barnmorskorna – gör inte saken bättre.
Applåderna var inte vatten värda. Ett litet men helt nödvändigt steg åt rätt håll vore att åtminstone avskaffa den huvudlösa karensdagen.
