Somar Al Naher: Göteborgskravallerna fick oss att hata polisen

Jag var inte i Göteborg för 25 år sedan. Ändå har händelserna färgat mig och många i min generation politiskt. Göteborg har etsat sig i våra minnen som tsunamin och Estoniakatastrofen har gjort. Det är min generations Ådalen 1931.

Inför den här texten skulle jag titta på Nils Petter Löfstedts dokumentär "På Hvitfeldtska bodde vi". Den har gått på SVT Play men nu låg den inte kvar. När jag började titta för ett år sedan stängde jag snabbt av den. Många av mina vänner är med. En syns när han misshandlas av en polis. Han är 19 år gammal och har precis gått ut gymnasiet. Med armarna över huvudet försöker han skydda sig mot slagen. Jag orkade inte se mer.

Den 14 juni 2001 befann jag mig på andra sidan Sverige och serverade fulla turister på en restaurang i Visby. Sent på kvällen, när arbetspasset var slut, bänkade jag mig framför rapporteringen som sände extra. Jag var en 19-årig baskettjej och var inte med i någon politisk rörelse, men var nyfiken på att Sverige för första gången någonsin skulle ta emot en amerikansk president. George W. Bush skulle besöka EU-toppmötet.

På tv handlade liverapportringen uteslutande om maskerade ungdomar som kastade sten och krossade skyltfönstren på McDonalds och bankkontoret Nordea. Jag fattade ingenting av vad som hände eller varför, det var få unga som kom till tals. I stället var det polisens version som kablades ut och fick stå oemotsagd. Göteborg såg ut som en krigszon och inget man var van vid att se i Sverige. Slutsatsen av rapporteringen var att ungdomarna var livsfarliga huliganer och poliser var offer. Utan kontext, utan sammanhang blev jag, liksom många svenskar, arga på ungdomarna som ”bara förstörde”.

Men sen avlöste skandalerna varandra och sanning efter sanning kom fram.

Polisen sköt skarpt in i folkmassan och ett skott träffade 19-årige Hannes Westberg i magen. Hade skottet hamnat lite högre upp hade han högst troligt varit död. Inte sedan Ådalen 1931 hade polisen använt skarpa vapen mot en folksamling.

Westberg överlevde, men med svåra skador och var nära att dö efter att kroppspulsådern skadats. Trots det blir ingen polis dömd. Däremot dömdes Westberg själv för våldsamt upplopp.

Men Uppdrag Granskning kunde någon vecka senare visa att polis och åklagare hade manipulerat bevismaterialet. Man hade klippt ihop scener och lagt på ljud för att skapa en hotbild gentemot poliserna som inte stämde med verkligheten. Polisen påstod att fyra polismän skyddade sin skadade kollega mot 200 stenkastande aktivister. Men de granskande journalisterna kunde visa att Hannes Westberg stod ensam tillsammans med tre fotografer mot ett tjugotal poliser.

Tre år senare kom Erik Wijk med boken Orätt som visade vilken rättsskandal efterspelet till Göteborg blev.

Genom att jämföra fallen med andra stenkastningsbrott, bland annat från fotbollshuliganer, visade han att liknande handlingar dömdes helt olika. I Göteborg fick ungdomarna mångdubbelt hårdare straff.

Det hade inte behövt bli så här. Det fanns en etablerad dialoggrupp mellan demonstranter och polis som snackade ihop sig i flera månader i förväg. Men polisen inledde hela händelseförloppet med att släppa allt man kommit överens om, avsluta dialogen och stänga in 500 ungdomar som bodde på skolan Hvitfeldtska. En av de allvarligaste inskränkningarna av demonstrationsfriheten någonsin i Sverige. Ansvarig polischef Håkan Jaldung åtalades senare för det, men friades av rätten.

Många som var med på den tiden menar att den svenska vänsterrörelsen, som då var så stark och enorm, dog 2001. Men jag tror inte det stämmer, många fler blev ännu mer medvetna, visserligen cyniska, men inte mindre samhällskritiska.

Personligen vaknade mitt politiska engagemang under den här tiden. Om staten är beredd att ta till den här typen av repression och om polis och åklagare kan ljuga till och med i Sverige, vem kan man då lita på?