Johan Jenny Ehrenberg: Oj, nu finns det snart inga fattiga längre

Att det borgerliga styret över ekonomin och statens ekonomiska politik nu snart nått vägs ände är ju en enkel sak att se. Valet är förlorat då folk helt enkelt inte vill ha mer av samma politik och ännu färre vill ha Jimmie Åkesson (SD) som styrande minister. Det kvittar vilka bidrag man nu i valspurten slänger på medborgarna, de kortsiktiga stöden möts mer av misstänksamhet än glädje. Och det är ju inte konstigt.

Alla vet att borgerlig politik handlar om att stödja bilism och fördyra kollektivtrafik för alla. Ett tillfälligt biljettstöd ändrar inte 50 år av kamp för mer vägar, mer privatbilism och mindre kollektivt. Man kan nog lita på Moderaterna. De kommer inte byta till ett grönt spår i trafiken, det är mer flyg och mer dieseldoft som de fortsätter kämpa för.

Men att valet är förlorat betyder inte att den borgerliga makten över debatten och förslagen kommer försvinna. Lobbyismen kommer tvärtom öka och påverkansutredningar om allt från nyttan med lägre löner och högre vinster till rapporter om behovet av att folk anstränger sig mer, kommer fortsätta vara vardag i den berättelse om Sverige som media sprider. För en rödgrön valseger ändrar inte makten över berättelsen och media, om inte politiken blir radikal på riktigt.

Jag tänker på detta när jag får en rapport i min hand där några nationalekonomer fått tid och resurser att skapa en alldeles egen databas över Sveriges förmögna. Den gamla databasen som SCB skötte avskaffades ju av Alliansen när förmögenhetsskatten togs bort. Sen dess har vi aldrig riktigt fått veta hur det står till med förmögenheterna i Sverige. Detta faktum har lockat de tre ekonomerna att skapa en egen. Eftersom databasen inte är offentlig så är det såklart omöjligt att verifiera de påståenden de gör, men det kanske kan kvitta, det intressanta är vad de kämpar för att visa.

Deras tes är att alla andra inte fattat detta med rika och fattiga. Den upplevelse fattiga har av att man helt enkelt är, ja fattig, är inte riktigt sann menar de. Så enkelt är det inte. Och det är ett budskap som borgare kommer hävda kommande år.

Trots bidragstak, trots sänkt arbetslöshetsersättning, trots ett stillastående bostadsbidrag och så vidare, har fattigdomen inte ökat, påstår de. Jo, den har förstås ökat i så måtto att de fattiga har mindre pengar att röra sig med än förr. Och skillnaderna mellan de rika och de fattiga har självklart växt eftersom antalet miljardärer rekordökat i Sverige, vilket även forskarnas databas visar. Men… den relativa fattigdomen har inte ökat, påstås det. Tvärtom har den minskat.

Eftersom ingen svensk och framför allt ingen politiker någonsin kommer förstå vad som menas med relativ fattigdom så kommer påståendet snart upprepas av Timbro och Svenskt Näringsliv, och berättelsen om några år kommer vara att Tidögänget borde få fortsätta med sitt arbete att minska den relativa fattigdomen.

Eftersom Liberalerna slängs ut ur riksdagen kommer den här jämlikhetsfrågan bli viktig för att åter få med sig Centerpartiet i det borgerliga gänget. (En sak som på sikt kanske kan genomföras om man släpper den vanvettiga kärnkraftspolitiken.)

Men vad är relativ fattigdom jämfört med verklig fattigdom?

Det finns flera begrepp kring fattigdom. De flesta handlar om att man går igenom vilka kostnader och inkomster människor har och så visar man att en stor grupp inte har tillräckligt för att kunna betala det nödvändiga. Sådana undersökningar innehåller alltså en massa kostnader och intäkter och kräver att man verkligen samlar in data om allt detta. SCB gör det och upptäcker då att 3,9 procent av befolkningen är i fattigdom (2024).

Ett annat sätt att räkna orättvisorna i samhället är att ta medellönen. Alltså: alla löner läggs i en hög och så tar man ett genomsnitt, och det visar sig då att snittet i Sverige är 41 600 kronor per månad (2024). Avståndet från medellönen till de fattigas inkomster är då stort.

Men om man i stället utgår från medianlönen så var den bara 37 500 kronor för kvinnor 2024. Det vill säga – avståndet till de fattiga är nu lägre.

Nu vet väldigt få medborgare vad en medianlön är, men enkelt uttryckt är det den lön på skalan där lika många medborgare har högre lön som antalet medborgare som har lägre lön. Kvinnan som tjänar 37 500 är precis i mitten på skalan.

Om man då kraftigt sänker lönerna i Sverige för många och kraftigt höjer lönerna för få, då kommer medianlönen sjunka men genomsnittslönen vara som i dag. Om medianlönen sjunker blir avståndet till de fattiga lägre i samhället trots att fler blivit höginkomsttagare. De fattiga blir relativt sett mindre fattiga, eftersom andra löntagare kommit närmare dem.

Och då har du hittat den relativa fattigdomens magiska trollstav. De fattiga har lika ont om pengar som förut och lika stor otrygghet. Men relativt sett har de det bättre, de har kommit närmare medianlönen.

Det här är bara ett litet exempel på vad du kommer få höra från Timbro, Wallenberg-klanen och Elisabeth Svantesson (M).

Det är bara ett problem med detta. I verkligheten har folk fått det sämre. Vilket ju kan vara en viktig sak att veta för den som ska driva jämlikhetspolitik. Det går nämligen inte att betala hyran eller maten relativt.