Ledare. Göran Greider.

2014-04-22 16:10

Vi måste organisera vinden!

"Just nu märks det absolut en vänstervind bland väljarna. Den syns i en växande feministisk rörelse och i ilskan mot vinster i välfärden och ökande klassklyftor. Men att organisera denna vind är den största utmaningen som finns", skriver Göran Greider.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

För några dagar sedan nåddes jag av den nya slogan som Socialdemokraterna har för årets valrörelse. ”Ett bättre Sverige. För alla.” Vänligt och inkluderande, men knappast upphetsande. Jag hoppas det inte gått åt alltför många miljoner kronor av valbudgeten för att komma fram till detta slagord. Det var en journalist från Aktuellt i Politiken som intervjuade mig och jag tyckte att jag på stående fot kunde komma på bättre slogans. Till exempel ”Vi börjar om. Med allt.” Eller ”Solidaritet. Alltid”. Jag bär gärna en knapp med någon av dessa slogans och jag tror att många skulle vilja göra det.

Men jag ska inte klaga på socialdemokratin. Det är inte någon mening. Dessutom har detta klagande sedan länge blivit något slags genre, med sina stående inslag och alltid med en känsla av att läget – för att vända på ett talesätt – är hopplöst men inte allvarligt. För ett par år sedan gjorde jag ett tappert försök att i tidskriften Tiden ta farväl av begreppet ”vänstersosse”. Jag står inte ut med den där beteckningen. Det är som att bära på en halv övertygelse. Men jag är ju socialist! Fullt ut!

För mig är partier helt enkelt inte det viktiga. Det viktiga är vilka rörelser som lever och pulserar i samhället; i slutändan skapar de eller formar sina partier.

För 125 år sedan bildades det socialdemokratiska partiet. Det var en påskafton i fattig-Sverige. Samhället kokade under överhetsstaten och bolagsherrarna. Och när socialdemokratin sedan sakta men säkert växte i styrka var det en mycket sammansatt rörelse som såg dagens ljus: Där fanns visionärer och agitatorer som August Palm och Kata Dahlström, sida vid sida med pragmatiker som Hjalmar Branting. Och där siktades gestalter som inom sig rymde både vision och taktik, som Gustav Möller – regelrätt socialist och samtidigt en av de smartaste partisekreterarna som existerat. Han växte upp med en ensamstående proletärmamma. Han visste vad umbäranden ville säga.

Det socialdemokratiska partiet dominerade det svenska nittonhundratalet. I olika nationella varianter av samma grundläggande idé dominerade socialdemokratin västvärlden under ett halvt århundrade. Och partiet kunde göra det eftersom dess bas utgjordes av den relativt lättorganiserade industriarbetarklass som fram till ungefär 1968 växte i numerär. I Sverige ägde något rätt oerhört rum: Från sextiotalet och framåt byggdes en offentlig sektor som uppvisade de flesta kännetecken på ren och skär socialism. En sektor, där uppåt fyrtio procent av arbetskraften arbetade, fri från marknad och där behoven skulle styra. Socialdemokratin gav upp tanken på att socialisera näringslivet men byggde istället upp ett slags socialism bestående av offentliga tjänster. Det var i viss mening revolutionärt, utan att någon – allraminst radikalvänstern – fattade hur omvälvande det faktiskt var. Varför fattade så få det? Svar: därför att denna samhällsomvandling växte fram gradvis i huvudena på någon miljon aktiva människor och därför inte framstod som omstörtande.

Så hur kunde denna stora idé förvanskas och glömmas bort? Jag tror inte det ytterst har att göra med att S-ledningen har svikit och glömt sina ideal. Det är en moraliserade tolkning. Men visst ligger det en del i den. S-ledningen idag vill exempelvis inte påverka den väljarkår som ett borgerligt samhälle oavbrutet återskapar. Den utgår från status quo, det bestående, och vill bara kapa åt sig en litet större del av status quo; då blir marknadsföring viktigare än politisk ideologi. Kunden har alltid rätt.

I slutändan är det emellertid större rörelser i samhällsdjupet som förklarar den socialdemokratiska blekningsprocessen. Den europeiska socialdemokratin nådde sin höjdpunkt samtidigt som industriarbetarklassen nådde sin kulmen, runt decennieskiftet sextio/sjuttio. På varenda bruksort känner man av det: Nyss fanns här tusentals människor engagerade i olika folkrörelser, från facket, över Folkets Hus, bort till Fonus. Nu är det nästan bortsopat. Den brett definierade arbetarklassen har för den skull inte blivit mindre. Det är bara det att den är utspridd över en ny, långt mer svårorganiserad tjänstetundra. Samtidigt har världskapitalismen tagit jättesprång och gjort fördelningspolitik svårare.

Min tes är följade: Vänstern och arbetarrörelse har inga större ideologiska problem utan i huvudsak organisatoriska. När nog många människor engagerar sig för en sak uppstår alltid den där undergörande kombinationen av vision och pragmatism. En lätt förtvivlad Karin Petterson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, oroade sig i en intervju nyligen över att det är så svårt att nå gräsrötterna. Men det är inte problemet. Problemet är alltid det omvända: att det är så svårt för gräsrötterna att nå politiken.

Just nu märks det absolut en vänstervind bland väljarna. Den syns i en växande feministisk rörelse och i ilskan mot vinster i välfärden och ökande klassklyftor. Men vinden är varje enskild människas vind. Att organisera vindar är den största utmaning som finns.