Tanvir Mansur: Jag känner svälten in på skinnet

Varje dag tänker jag på svälten. När jag lagar mat. När jag äter. När jag dricker vatten. Jag kan inte släppa palestinierna i Gaza. Barn står vid ett staket med kastruller och skålar i hand. Väntan är olidlig. När någon kommer med en vattnig soppa börjar barnen trängas. Klättrar på varandra. Skriker.

Varje dag dyker det upp nya bilder på Instagram på utmärglade barn. Nya videoklipp med en förälder som bär en vit liksäck, inte större än en docka. Nya rubriker i tidningarna om människor som dör av hunger. Den femte och sista fasen av hungersnöd är inledd nu. Svälten är inte längre bara en kris eller nödsituation, utan en hungerkatastrof.

Vad händer med de som inte dör? När bomberna slutar falla och folkmordet tar slut. De kommer antagligen leva med skräcken i sina drömmar. Ett minne som sätter sig på kroppen. Vad händer om några årtionden, med barnbarnen till de som överlevde?

Kroppen minns det som huvudet inte kan berätta. 

Jag var ett barn när jag såg en blodsockermätare för första gången. Ett nålstick i fingertoppen, en droppe blod på en remsa som sitter i en apparat som piper. Jag tänkte aldrig på att diabetes var något ovanligt, eftersom jag inte var det enda bengaliska barnet med en förälder som hade sjukdomen.

Diabetes typ 2 är en sjukdom som går i arv. Mina mor- och farföräldrar hade det. Mina föräldrar också. På senare tid har forskare hittat en länk till vår historia: Att vi också utsattes för hungersnöd.

Idag finns svälten i vårt DNA. Bokstavligt talat. 

Den stora bengaliska svälten 1770. Sju miljoner människor ska ha dött av hunger. Eller massvälten i Bengalen 1943, när den brittiske premiärministern Winston Churchill vände indierna ryggen. Tre miljoner människor dog i svälten.

Vi har sett svartvita bilder från Bengalen på 1940-talet. Människor som bara har skinn och ben kvar. Kroppar som berättar om hur orättvis världen är. Fotona ser exakt likadana ut som bilderna från Gaza just nu.

Men historien tar inte slut där.

Det handlar också om uppdelningen av brittiska Indien 1947 och tvångsförflyttningen som skedde efter det. Pakistans folkmord på bengaler 1971. Hungerkatastrofen i Bangladesh 1974. De som inte dog levde genom hungersnödens sista fas.

Idag finns svälten i vårt DNA. Bokstavligt talat. Genernas uttryck har anpassat sig efter hungersnöden. Vi lagrar mer fett och har högre nivåer av blodsocker. Därför är det inte konstigt att så många av våra aunties och uncles utvecklar hjärt- och kärlsjukdomar. Att övervikt kan bli ett så stort problem i dagens Bangladesh. Att alla bengaler har familjemedlemmar med diabetes.

Hungersnöd är något som går i arv. Kroppen minns det som huvudet inte kan berätta.

Därför är massvälten inte bara en fråga om vad som händer just nu. Konsekvenserna från hungerkatastrofen i Gaza kommer att ärvas ner i generationer. På många sätt är bengaler ett syskonfolk till palestinier. Inte bara för att britterna gav bort våra länder på 1940-talet.

Svälten är något som kommer drabba de som fortsätter att leva efter folkmordet. Förutom minnena och mardrömmarna. Förutom att Gaza har jämnats med marken. Trauma kommer i många olika skepnader. Det kommer att stiga ner i generation efter generation.

Israels brott mot palestinier handlar inte bara om ett pågående folkmord idag. Det är ett brott mot framtiden. Både mot de döda och mot de levande.

Hungerkatastrofen i Gaza är något vi hade kunnat förhindra. Därför kan jag inte sluta tänka på svälten.

Jag kommer aldrig kunna känna det som palestinier i Gaza upplever. Men jag kan veta hur det är att leva med konsekvenser av svält i flera generationer framåt. Jag känner svälten in på skinnet. Därför tänker jag på det varje dag.