Lotta Ilona Häyrynen: Vi hade tur som växte upp med feministiska förebilder

Backlash. Ordet känns futtigt i relation till tidsandan. Det betyder en stark motreaktion, i regel använt om politiska rörelser, särskilt progressiva. Feminismen har mött en rad sådana genom sina snart 200 år som faktor i samhällsutvecklingen. 

Rösträtten och det kulturella intåget på arbetsmarknaden (dock ej det praktiska intåget, kvinnor har alltid arbetat) följdes av hemmafruideal och vurmande för kvinnor vid spisar. 60- och 70-talens socialt medvetna abort-, barnrätts- och p-pillerförespråkare möttes av 80-talets råa kapitalism och silikonbröst. 

Det måste ändå vara första gången som backlashen mot progressiva jämställdhetsideal inneburit högerextremism. I USA krossas aborträtten och fascister över hela västvärlden bygger nätverk. Just nu försöker SVT av alla kanaler framställa kvinnohat som något som man borde förstå genom Jan Emanuel och Andrew Tate av alla människor. 

Vi millennials hade tur som över huvud taget kunde växa upp med feministiska förebilder. För egen del finns det ett före och ett efter dagen jag läste ut Yvonne Hirdmans klassiker ”Den socialistiska hemmafrun” eller Karin Johannissons ”Den mörka kontinenten”. 

Naomi Wolf lärde mig om skönhetens bojor i ”The Beauty Myth”, i spalterna kunde man läsa Nina Björk och Kajsa Ekis Ekman och förstå feministisk ekonomi och såren som skapas när kvinnokroppen blir en handelsvara genom sexköp och surrogatmödraskap. 

Den fjärde vågens feminism bars fram av unga kvinnor som läst forskning och våldtäktsstatistik. Den krävde en fullständig befrielse av kroppen undan allt patriarkalt tvång. I dag är den bespottad som ”peak woke” men gav i Sverige samtyckeslag och kulminerade i #Metoo-rörelsen. Viktigast av allt: vi byggde en självklar allians med hbtq-rörelsen. Sexualitetens och könsnormernas bojor kvävde ju oss alla. 

I dag är Karin Johannisson död. Naomi Wolf har blivit konspiratorisk högerextremist. Ekis Ekman, Björk och en rad andra lägger mer möda på att prata om hotet från transkvinnor än om hoten från de män som kravlat sig till makten det senaste årtiondet. 

Yvonne Hirdman ägnade delar av sitt sommarprat här om veckan åt att repetera myten om att ordet ”kvinna” numera är förbjudet att säga. 

Sist jag träffade unga feminister mötte jag ett rum i sorg. De var SSU:are men ville inte gå med i S-kvinnor – kvinnoförbundets ställningstaganden mot könstillhörighetslagen och transrättigheter var ett för stort svek. Av samma skäl gick Roks och andra kvinnojoursverksamheter bort. Man ville inte bekämpa våld mot kvinnor genom att kasta andra utsatta grupper under bussen. 

Alla feminister som skriver om mäns våld, sex, ekonomi eller arbetsmarknad och som inte samtidigt tar avstånd från transpersoner får se sig själva bli ignorerade och osynliggjorda av sina gamla idoler. 

I Yvonne Hirdmans värld finns inte jag, Irena Pozars VeckoRevyn, fackliga feminister eller Dagens ETC:s ledarsida – för att bara nämna några. Vi kan inte finnas eftersom vi aldrig fått problem när vi använt ordet ”kvinna”, vi kan inte finnas eftersom vi bevisar att det är fullt möjligt att föra vidare traditionell kvinnokamp utan att för den sakens skull radikaliseras in i rädsla för transpersoner. 

Vem som ska organisera den femte vågens feminism, efter backlashen, bortom TikTok, vet jag inte. Vilka de unga feministerna ska vända sig till och lära sig av vet jag inte heller. 

Det enda jag vet är att de fortfarande kommer hitta gemenskap och framtidshopp i Pridetåget.