Cecilia Verdinelli: Vi har fått politik från bibeln

”Gör vi det inte, så gör vi det inte”. Finansminister Elisabeths Svantessons svar på SvD:s fråga om utsikterna att nå klimatmålen fick många att studsa till (inklusive ETC:s ledarsida förra veckan). Man kunde nästan höra axelryckningen i svaret, obryddheten. En mig närstående klimat­aktivist menar att Svantessons obryddhet trots allt är bättre än miljö- och klimatminister Pourmokhtaris blånekande lögn om att regeringen på intet vis sänkt klimatambitionerna. Kanske. Men obryddheten är besynnerlig genom att den bryter mot normerna för den svenska politiska kommunikationen, där ju allting – även språktester, bidragsnedskärningar och visitationszoner – påstås genomföras av omsorg, för att vi bryr oss.

I den briljanta brittiska teveserien Years and years skildras framväxten av en brittisk fascism i den nära framtiden. Dess ledare och demagog är en misslyckad tory­politiker, såklart spelad av Emma Thompson, vars stjärna börjar stiga när hon i en utfrågning får en viktig fråga om utrikespolitik, som de andra kandidaterna nyss besvarat detaljerat och nyanserat, och enkelt svarar ”I suppose I just don’t give a fuck”. Det finns något alldeles oväntat och chockerande med obryddheten ur politikermun. Den behöver förklaras.