Attacker mot synagogor och moskéer är fruktansvärda brott mot enskilda människor och församlingar. Det är hatbrott som går stick i stäv med idén om alla människors lika värde och rätt, men det är också ett hot mot grundlagsfästa demokratiska rättigheter. Religionsfriheten förutsätter att den som utövar en religion kan var trygg på platsen för utövandet. Att med hat och våld attackera en synagoga eller en moské, eller en kyrka för den delen, är ett hot mot vår demokratiska ordning.

”Det var hakkors vid ingången till vår skola, men ingen pratade om det”, säger min ena dotter när vi tittar igenom nyheterna om helgens hakkors på moskén i Stockholm. Jag blir kall inombords, och frågar vidare. Det visar sig att på hennes mellanstadieskola möttes barnen en morgon av hakkors vid entrén.

Jag kan inte gå i god för hur pedagogerna agerade och vilka samtal de hade med barnen. Oavsett hade min unge i alla fall inte uppfattat att någon pratat med henne om vad som skett eller vad det var för symboler som alla elever passerade på vägen in i skolan den morgonen. Det betraktades som fult klotter som snabbt skulle städas bort. Men att det var något annat än vanligt kukklotter, som också är fult och ska städas bort, det uppfattade hon inte att någon vuxen pratade om.

Det är en avgrundsdjup skillnad på kukklotter och sprejade hakkors. Det sämsta vuxenvärlden kan göra är att likställa båda bilderna som stötande, eller som så kallade pojkstreck som unga gör för att provocera vuxna.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Hakkorset är en symbol för en ideologi som hatar och har begått de vidrigaste brotten mot mänskligheten. När det dyker upp igen borde vi veta att det inte går att tiga ihjäl.

Att besudla en skola med hakkors är en medveten politisk handling, och att göra det samma på en plats för troende är att ta det ideologiskt betingade hatet ett steg längre. Det måste uppmärksammas. Vuxenvärlden måste visa barnen att de reagerar och föra samtalen om vad hakkorset är och vad det står för.

På samma sätt måste alla vi demokratiska krafter fortsätta reagera varje gång hakkorset används för att hata, skrämma och förtrycka någon grupp i vårt samhälle.

Det må vara slitna ord, men nog så viktiga: ”om detta må vi berätta” och ”aldrig mer”.

På lördag är det Förintelsens minnesdag, som infaller på årsdagen av att koncentrationslägret Auschwitz befriades 1945. Efter andra världskrigets slut gick det inte länge för någon att blunda för den totalt människofientliga utrensning nazisterna ägnat sig åt. En utrensning som kostade miljontals människors liv och med sår som ännu inte helt har läkt på stora delar av vår kontinent.

Jag vill aldrig mer vakna upp till nyhetsbilder av hakkors, oavsett om det är på en skola eller på en plats för att utöva religion eller någon annanstans. Jag vill inte. Men jag vill heller inte avstå från att se det när det sker. Om vi blir avtrubbade och slutar rapportera om varje attack med hakkors, samtidigt som det snart inte längre finns överlevare kvar som kan vittna om vad som faktiskt skedde under andra världskriget, då sviker vi de väl använda orden. Då för vi inte vidare kunskap om mörka brott i vår historia, och risken är hög att vårt kollektiva minne så småningom grumlas och vetskapen tonar bort.

På lördag, som varje annan 27 januari, tänder jag ett ljus för att hedra nazismens offer och för att sända styrka över den anti-rasistiska kampen som måste -föras överallt, varje dag. Jag -kommer återigen säga orden -”aldrig mer”, och kanske känns det viktigare än på länge att -påminna oss om att ”om detta må vi -berätta”.