Vi drömmer om ordning i en värld som svämmar över av prylar

Does this spark joy?

Det är ordningsgurun Marie Kondos klassiska uttryck tillika metod för att avgöra vilka saker som förtjänar en fortsatt plats i hemmet. Jag tänker mycket på detta och undrar vad som egentligen ”sparks joy”.

För ni vet hur det är när man precis har flyttat och finner sig själv i en labyrint av flyttlådor? Där är jag nu. Överbelamrad av saker. Jag tror att ”överbelamrad” är årets ord för mig, efter två flyttar på ett halvår och ett oändligt antal prylar som aldrig hittar sin plats.

De. Tar. Aldrig. Slut.

Jag vet att alla tänker exakt samma sak när de bär upp den sjuttioelfte flyttlådan: hur kan man ha så här mycket saker? Men det finns ju olika grader av prylinnehav och jag tror att vi placerar oss högt upp på skalan.

Hoarderbeteendet tillskriver jag främst min sambo – själv vill jag rensa. Jag blir nästan manisk i min strävan efter ordning, kanske för att mitt inre är ett ständigt kaos.

Och jag märker när jag vädrar min ångest över prylarnas makt över mitt liv (förlåt) att min strävan inte är unik. Alla vill ha ordning.

Mina vänner och kollegor får något drömskt i blicken när jag pratar om min vision om fläckfritt uppmärkta förvaringslådor och en förteckning över allt jag äger (och detta ”allt” ska förstås inte vara så mycket, bara sådant som ”sparks joy”.)

Alla ska – eller vill – rensa. Vindsförrådet, källaren, badrumsskåpet, garderoben. I sommar. I höst. Under mellandagarna. Efter nyår. EN DAG! SKA JAG RENSA!

Drömmen om ordning tycks vara universell. Med undantag för min sambo då. Han tycker att prylar är bra att ha. Väldigt många saker säger han så om: ”Kan vara bra att ha”.

Jag vill inte äga någonting som ”kan vara bra att ha” eftersom jag vet vad det betyder: låda efter låda med oklart innehåll. En sådan låda märkte jag under flytten med ”random bös”.

Om ni inte visste det så är det mycket svårare att göra sig av med saker än att aldrig köpa dem.

Nej, jag tänker att sådant man använder sällan går att hyra eller låna. Men eftersom jag insett detta sent i livet finner jag nu mig själv i en labyrint av prylar, och om ni inte visste det så är det mycket svårare att göra sig av med saker än att aldrig köpa dem. (Hör ni det, barn? KÖP DEM INTE.)

Men det värsta min sambo gjort mot mig i denna eviga flytt är inte att stå i vägen för min rensningstornado (genom att hela tiden hitta nya användningsområden för sakerna jag är i färd med att slänga). Det är snarare att upplysa mig om ett stjärnfall: en handling som innebar en krossad dröm om ett harmoniskt liv.

Hela våren har jag gått runt och sagt att jag ska hitta min inre Marie Kondo. Jag har låtsats vara ironisk men i själva verket har jag varit fullkomligt allvarlig. Jag vill ha ordning. Det är det enda jag vill. Allt jag tänker på är matchande förvaringslådor i perfekta mått för utrymmet de ska bo i.

”Sparks joy” är kanske ingen mirakulös filosofi, men den är tydlig – och det finns ju mer pragmatiska varianter på den om man har svårt att avgöra vilka prylar som utsöndrar lycka. ”Måste jag äga den här?” till exempel. Eller ”Har jag använt den här på tre år?”. Väldigt ofta är svaret nej.

Men så kom då min sambo och dödade min spark av joy – lyckorustet jag känner när jag är på väg mot ordning – medelst följande ord:

– Hon har ju tappat det.

”Hon” är alltså Marie Kondo. Och ”tappat det” betyder ”gett upp”. Jag trodde honom inte och var vid tillfället för upptagen med kampen mot flyttlådorna för att hinna engagera mig i frågan, men några dagar senare sa min chef samma sak (apropå att vädra sin ångest över prylarnas makt) (förlåt).

Jag tvingades verifiera uppgifterna och till min fasa fann jag att de hade rätt. Ordningskvinnan har gett upp ordningen. Det finns alltså inget hopp för mig längre. Jag är dömd att för evigt vara överbelamrad av prylar. (Egentligen har väl Marie Kondo mest anpassat sin filosofi efter sin livsstil, som numera är trebarnslivsstilen, men ändå. Kris.)

Jag började drömma mardrömmar om att det bara kom mer och mer saker, utan att vi hade någon plats för dem.

Denna insikt – att ingen någonsin verkar uppnå den efterlängtade ordningen – var inte bara nedslående, utan skrämmande. Jag började drömma mardrömmar om att det bara kom mer och mer saker, utan att vi hade någon plats för dem. Att ytan liksom … tog slut. Inte bara i min lägenhet (där är ytan redan förbrukad), utan överallt.

Jag drömde att alla återvinningscentraler blev överfyllda. Att Myrorna inte tog emot mina grejer mer. Att alla lager svämmade över av prylar som producerats och att våra hem inte hade mer plats. Att de där ytorna som räddar oss – föräldrarnas vind, farmors garage, brorsans källare – var fulla. Att inte ens kapitalismen kunde tillfredsställa våra behov längre: varenda Shurgard-förråd var uppbokat och smockfullt.

Och det är inte ens en dystopi, utan en nära förestående verklighet – för vi tillverkar ju så sjukt mycket saker. Kläder. Möbler. Fordon. Prylar. Saker som är ”bra att ha”.

Varje år tillverkas mellan 80 och 150 miljarder klädesplagg, 400 miljoner ton plast och nästan 100 miljarder motorfordon. Du har antagligen minst 10 000 föremål i ditt hem och jag har av allt att döma det dubbla.

I min research till den här texten ramlade jag över en Reddit-tråd som tar upp den kanske vanligaste invändningen mot Marie Kondos metod, som också säger väldigt mycket om vår samtid: ”What if everything sparks joy?”.

Vi älskar ju att köpa saker: att hitta gulliga små prylar, att känna oss vackra i nya plagg, att skämma bort varandra och oss själva – och många har råd med det. I en sådan värld är det svårt att svara nej på Marie Kondos fråga.

Paradoxalt nog verkar alla vilja äga mindre och få mer ordning, samtidigt som vi bara fortsätter att producera och konsumera – och detta trots att vi vet hur dålig överkonsumtionen är för planeten.

This does not spark joy.