Henrik Jalalian: Ska MP välja riksdagsledamöter enligt Marie Kondo-metoden?

Vill man vara konträr inom ett parti ska man gå emot partiledningen. Men Miljöpartiet är inte som andra partier. På partiets kongresser är det inte sällan tvärtom. Det mest våghalsiga är att ge sig på att stötta partistyrelsens förslag, även om tendensen försvagats på senare år.

Miljöpartiet kongress i Västerås i helgen är inget undantag. Partistyrelsen har ställt sig bakom det internt kontroversiella förslaget om att införa en så kallad ”rikslista.” Det låter tråkigt. Men i MP:s gräsrotsdemokratiska processer är det en revolution. 

Det innebär att partiets riksvalberedning skulle utse en gemensam riksdagslista för hela landet – istället för att varje lokalavdelning nominerar en egen kandidat. En slags politisk version av Konmari-metoden, efter städinfluencern Marie Kondo som uppmanar folk att bara omge sig med föremål som ger glädje och slänga resten.

Jag föreställer mig hur valberedningen tar upp pappfigurer av MP-politiker, tittar på dem och sedan frågar sig: ”Does he spark joy?” ,”Does she spark joy?” och lägger dem i olika högar. 

Förslaget har väckt mycket stor ilska och till och med kallats för ”stalinism”på interna forum. Kritikerna menar att det kommer leda till centralstyrning. Knappt någon verkar våga argumentera för förslaget, att stödja motionen verkar förenat med politisk livsfara.

Det är synd. Jag tycker själv det verkar som ett ganska smart sätt att lösa några av partiets problem.

MP:s riksdagsgrupp har ungefär samma brist på etnisk mångfald som en valfri grupp besökare på båtmässan i Stockholm. Även unga och personer med arbetarbakgrund är lätträknade. Dessutom har alltför många ledamöter en klimatprofil – naturligt i ett miljöparti, men skapar problem när man sedan ska fylla alla möjliga utskott i riksdagen. 

I vår tid behöver man nog vara mer kreativ för att skapa ett demokratiskt inflytande på riktigt.

Det framstår som rimligt att en riksvalberedning har större möjligheter att se till helheten och säkerställa en god sammansättning av olika bakgrunder och kompetenser. Menar man att detta kan lokalavdelningarna sköta själva, är man svaret skyldig varför det inte gjorts tidigare och vad som ska bli annorlunda den här gången. 

Ett annat problem för Miljöpartiet är att 17 valkretsar (!) helt saknar partirepresentanter. Förra mandatperioden hade MP inga riksdagsledamöter norr om Uppsala. Att vända en sådan trend är nog svårt om partiet fortsätter att ha flera valkretsar som realistiskt sett aldrig kommer få en representant i riksdagen. Där är en gemensam lista en lösning.

Kritiker menar att det skulle försvaga engagemanget i lokalavdelningarna, men man frågar sig hur starkt ett sådant engagemang är i avdelningar med mycket små utsikter för någon att avancera bortanför lokalpolitiken. 

De som motionerat för förslaget menar även att MP gynnats av kända toppolitiker i EU-valet – där man redan haft systemet med rikslista. Här kan man ju notera att det interna missnöjet som funnits med kändisarna på partiets listor knappast lagt sordin på partiets valvakor, när dessa kändisar sedan gjort succéval. 

Motargumenten är många. Alltifrån att det blir mycket svårare för kandidater att kryssa sig in, till ökad centralstyrning, i ett parti där det redan finns en utbredd känsla av att för mycket makt flyttats till partieliten i Stockholm. 

Det är rimliga invändningar. Inte minst bör mekanismer sättas in för att väldigt mycket makt inte hamnar hos en liten grupp personer. 

Men jag tycker ändå att fördelarna borde väga tyngre. Demokratin i lokalföreningarna är förstås viktig men få av partiets hundratusentals väljare är ens i närheten av att göra sin röst hörd på ett lokalt möte. I vår tid behöver man nog vara mer kreativ för att skapa ett demokratiskt inflytande på riktigt – kanske webbaserade omröstningar bland medlemmar och sympatisörer?

Få saker är viktigare än att de enstaka partier som är en progressiv kraft i klimatarbetet når framgång. Det är svårt att låta bli att tänka att denna politiska Marie Kondo-metod – med alla dess brister – skulle vara ganska effektiv. 

Är MP smarta låter de därför en valberedning lägga ett pussel. Där hänsyn tas till många olika saker. Politisk kompetens, karisma, mångfald, klass, vart i landet personen kommer ifrån, stöd i viktiga väljargrupper och expertis i profilfrågor. Men faktiskt även saker som kändisskap eller antalet följare på sociala medier. Det är rimligt att politikerna kan uppvisa en förmåga att nå ut brett. 

Det är inte alls säkert att det skulle försämra chanserna för mindre kända kandidater – med ökat väljarstöd kommer fler mandat. 

Ett motargument jag hört mot metoden är att listsättningen då riskerar att bli en popularitetstävling. Där kunniga personer sorteras bort för kändisar och de mest karismatiska. 

Ledsen att behöva säga det. Men är inte en popularitetstävling just vad ett riksdagsval är?