Andreas Gustavsson: Alla vi som sysslar med åsikter vet exakt vad Hatt pratar om

Efter blott 166 dagar som partiledare säger Anna-Karin Hatt att nej, det går inte, hon kan inte se sig själv fortsätta, hon känner sig inte säker, inte ens i sitt eget hem. Under en presskonferens där tårarna är nära förklarar hon att hatet alltid är närvarande, dygnets alla timmar.

– Jag känner att jag inte långsiktigt kommer att kunna, vilja eller känna mig trygg i att vara en politisk ledare.

Hur i helvete hamnade vi här?

Hur tillät vi debatten och det mellanmänskliga att haverera så infernaliskt?

När jag skriver detta är presskonferensen precis avslutad, Dagens ETC:s politiska reportrar försöker ta reda på exakt vad det är som hänt, varifrån hatet har kommit, om hon utsatts för fysiska hot, varför inget har polisanmälts.

Många frågor återstår.

Men: 

Jag tror att vi måste förstå detta mot bakgrund av att Centerpartiet är djupt präglat av att ha haft en partiledare, Annie Lööf, som efter att ha utsatts för oerhört giftiga och systematiska drev hamnade på en högerextremt kopplad mördares dödslista, den han hade med sig till Almedalen.

Då var det många som lovade att höja sig. 

Men istället har det offentliga samtalet blivit ännu värre, med sociala medier som kärnbränsle, men även med politiker som har förtvivlat svårt att inte kasta sig mot strupen på sina meningsmotståndare. 

Just nu bara detta enkla, nödvändiga:

Du ska inte riskera ditt liv genom att axla ansvaret som partiledare. 

Du ska inte riskera att din familj utsätts för hembesök eller andra övergrepp.

Där måste det råda absolut nolltolerans.

För vad händer annars?

– Jag vill också vara tydlig med dem som funderar på att engagera sig politiskt. Tveka inte att söka er till politiken, för vi behöver goda krafter. 

Anna-Karin Hatts uppmaning är, mitt i allt detta, förbluffande idealistisk. Men skaver mot allt annat hon berättar. Hat. Hot. Vem vill utsätta sig? Vem ska orka betala priset? 

Alla vi som på något sätt arbetar nära politiken, med åsikter, vet exakt vad Hatt pratar om, känner igen oss i den växande otrygghet hon beskriver. Jag gör det definitivt.

Är det värt det?

Ja, tills att det plötsligt inte är det längre.

En ackumulerad effekt, en enskild incident – någonstans går gränsen. 

Vi har ett gigantiskt samhällsproblem här.

Demokratistörande.

Vi borde alla känna ett gemensamt ansvar att lösa det.