Jari Söyrinki: Tidöregeringen skvalpar in i Trumps kölvatten

Tre år med Tidö har gjort Sverigedemokraterna redo för regeringen och högern tar sats mot valseger. Men energin kommer från andra sidan Atlanten – inte från Sölvesborg eller Stockholm.

I september lanserade tankesmedjorna Timbro och SD-kopplade Oikos ett ”liberalkonservativt” program för Tidöpartierna.

Det innehåller utvisningar och skattesänkningar. Försvagningar av facket och anställningstryggheten. Kvinnor ska stanna hemma och föda svenska barn ”för samhällets överlevnad”. Färre ska få utbildning och hyresgäster kan dra åt skogen.

Programmet är tänkt att stärka staten, gräddan av den infödda befolkningen, mannen och kapitalägaren. 

Det är gammelborgerlig husmanskost med inslag av bitter extremism – ett manifest för minoriteten, som väger upp sin litenhet med en repressiv tyngd. Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, har sammanfattat det väl.

Gången mot auktoritärt styre syns tydligt i attackerna på rösträtten och föreningsrätten. Man vill ha en lydig befolkning, inte en som ställer frågor och engagerar sig. Man vill styra istället för att leda.

Andreas Gustavsson på Dagens ETC har rätt i att Timbro och Oikos förenar intressen och inte idéer. Men vi ska inte överdriva programmets radikala kvaliteter. Det når inte upp till Donald Trumps politiska bibel Project 2025. Det senare är revolutionärt.

Trump passerar varje vecka nya trösklar och bryter ner den amerikanska regimen. Han stöper om den politiska makten genom att utlösa och fördjupa kriser.

Han tar kampen ut på gatorna och in i hemmen med gränspolisen (ICE) och nationalgardet, som börjar likna presidentens privatmiliser, och söker kriminalisera det mesta utanför MAGA-rörelsen, som antikapitalism, antifascism och kristendomskritik.

Så skaffar amerikanska radikaler sig handlingsrum. De frodas i förstörelsen där inget är heligt utom företagsprofiten och kan, åtminstone kortsiktigt, leverera till sina uppdragsgivare i storbolagen.

Den europeiska borgerligheten har inte samma förmåga att genomdriva snabba förändringar. Den är lika svag, lika eftersatt som det europeiska kapitalet är på världsmarknaden.

Förbundskansler Friedrich Merz skruvar försiktigt på grundlagens rattar i Tyskland. Brittisk politik är ett enda långt stånkande. Frankrikes president Emmanuel Macron kan inte ens få ihop en regering.

Tidöpartierna befinner sig också i ett osäkert läge med sviktande stöd, inre slitningar och ett svagt regeringsunderlag. De fastnar lätt i motstridigheter (“liberalkonservativ”) och barnsliga målsättningar (“fri sjöfylla”). Därför går de relativt varsamt fram.

Det krisfyllda läget i världen kräver ett skarpt politiskt agerande – som de inte kan svara upp mot. Och det gör saken värre eftersom det sakta men säkert för in dem i trumpismens kölvatten.

I detta ljus ska vi se Ulf Kristerssons hemliga möte med techmiljardären Peter Thiel på Bilderbergkonferensen i Stockholm i somras. Thiel är en högerextrem gestalt som öppet argumenterar för att kapitalism och demokrati blivit oförenliga.

I detta ljus ska vi se Elon Musks tal i september på den högerextrema massdemonstrationen Unite the Kingdom i London, där han uppmanade de samlade att störta sin regering, att “slåss eller dö”.

I detta ljus ska vi se den amerikanske vicepresidenten JD Vances inblandning i de tyska valen, hans stöd till högerextrema AFD, och det generösa mottagandet av partiets representanter i Vita huset.

Europa är öppet för detta. Tidöpartierna är öppna för detta. Den traditionella borgerligheten är svag och Sverigedemokraterna är en blivande sektion av MAGA-rörelsens international.

Tills arbetarrörelsen och vänstern ser detta, och börjar lämna svar som matchar allvaret i situationen, kommer utvecklingen att fortgå med obönhörlig logik.