Vad tjänar en husockupation egentligen till? Frågan är just nu aktuell i Högdalen där framför allt unga personer har ockuperat en gammal skollokal. Det första besökaren möts av är målade banderoller med olika budskap. ”Vräk Veidekke innan Veidekke vräker dig” fångar uppmärksamheten. Inomhus finns både värme och el, lokalen är renare än förväntat. Här bjuds det på mat, workshops och stormöten. 

Lokalen såldes 2010 av Stockholms stad och ägs i dag av Veidekke som har bostadsrättsplaner för platsen. Bostäderna marknadsförs som ”små och yteffektiva” och riktar sig till unga vuxna som ska köpa sin första bostad. Det går såklart att ifrågasätta vilka unga vuxna det handlar om som får bo ”ett stenkast från en teater” med ”tolv minuter till SoFo”. De riktar sig till en grupp som i alla fall har råd att ta ett lån på banken – långt ifrån majoriteten som har vuxit upp i området på 90- och 00-talen i alla fall.

Husockupanterna protesterar mot de nya bostadsrätterna. De alternativa förslagen är allt ifrån ett folkets hus till billiga hyresrätter. Ska det bli verklighet skulle det krävas ett beslut från den nya politiska majoriteten i staden om att köpa tillbaka byggnaden. Det är knappast troligt, och det vet de flesta som ockuperar byggnaden. 

Vad ockupationen snarare visar på är en maktlöshet inför bostadsbristen som blir allt värre, och de offentliga rummen som blir allt färre. Utvecklingen i Högdalen är inte unik. Allmännyttan äger nästan ingenting i söderort längre. Hyror pressas upp och bostadsrätter byggs. En grupp människor byts ut mot en annan, mer köpstark grupp. En process som kallas för gentrifiering. 

Samtidigt höjs ögonbryn som undrar varför protesterna kommer så sent. När bostadsbyggande bromsas (och det händer inte sällan i Stockholm) brukar en förklaring vara utdragna överklaganden. I Högdalen har ingen över-klagat.

Överklaganden kan annars komma från bostadsrättsägare som inte vill ha nya grannar som skymmer ”sjöglimten”. Det kan komma från ”miljö-vänner” som menar att en skalbagges fria lejd måste komma före bostadsbyggande. Och det kommer framför allt från de kapitalstarka som är väl medvetna om sina rättigheter. Samtidigt står 300 000 unga vuxna utan bostad, vars röster drunknar när bostadsrättsägare försvarar sina intressen. 

Skillnaden mellan husockupanternas protester och knorrande bostadsrättsägare är stor. För dem handlar det om att skydda det allmänna från att bli privat, från att vara något vi äger tillsammans till något enstaka personer har rätt och möjlighet att utnyttja. Men ockupationen ses som olaga intrång, medan de rikas protester som hindrar människors möjlighet till boende är helt laglig. 

Där någonstans misslyckades demokratin. Men här kan våra politiker börja ta sitt ansvar. Ett ansvar som innebär att fler människor inkluderas när vår stad byggs. Ett ansvar som innebär att information och inflytande inte ska vara några få förunnat, utan tillgängligt för alla.

Så vad tjänar en husockupation egentligen till?

Ingenting, om det handlar om att bevara en enstaka offentlig byggnad som redan sålts. 

Ganska mycket, om det i längden kan demokratisera sättet vår stad byggs på.