BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det är självklart för mig att hålla på Emmanuel Macron i den kraftmätning med Marine Le Pen som väntar framöver. Det finns realpolitiska val som är fullständigt glasklara: alltid hellre en marknadsliberal vid makten än en högerextrem politiker med rötterna i äkta fransk, kolonial fascism.
Men det är som med Hillary versus Donald: Självklart förordade jag Hillary i det valet. Men jag gjorde det utan entusiasm. Lika självklart hade jag röstat mot en Brexit om jag varit britt, men jag kan inte säga att jag med entusiasm hade kämpat för stanna kvar-sidan.
Frågan är vad som i längden sker med vänsterns självförtroende när den ständigt tvingas acceptera de realpolitiska valen och bejaka de marknadsliberaler som ställs mot det som är långt värre på högerkanten.
Jag fruktar att hela den politiska fantasin krymps ner. Macron är i princip inte mycket annat än en representant för det franska socialistpartiets högerflygel: Uppslutning kring den förödande euron, åtstramningspolitik och noll intresse för fackliga perspektiv på ekonomi och välfärd. Han kommer till och med delvis ur finansvärlden. Jag skojade på Twitter och karaktäriserade Macron som en speedad version av socialdemokraten Mikael Damberg.
Är det detta jag ska känna entusiasm för? Nej, det är omöjligt. Men vore jag fransman skulle jag självklart lägga rösten på Macron eftersom alternativet är otänkbart och direkt livsfarligt.
Problemet som därmed uppstår skulle man kunna kalla de uppskjutna ödesfrågornas politik. Jag menar ju att det i grunden är så att det som drivit fram extremhögerns framgångar i Frankrike, i Europa och i USA är en marknadsliberalism som gjort sig fullständigt lomhörd för den halva av befolkningen som förlorat eller riskerar att förlora på avregleringar, globalisering (i meningen världskapitalism) och ett eurosystem som alltmer klyver Europa i fattiga och rika. (Läs Joseph Stiglitz passionerade uppgörelse med euron i hans senaste, till svenska översatta bok; denne före detta chefekonom för Världsbanken betraktar Europeiska centralbanken, EU-kommissionen och ledarna i Tyskland som en samling ”medeltida åderlåtare”.)
Fransk arbetarklass är idag antingen politiskt apatisk eller till stor del mobiliserad för Marine Le Pen. Le Pen kanaliserar uppenbarligen det existentiella hot som stora grupper känner inför bestående arbetslöshet och urholkad välfärd. Hur i hela helvete har det kunnat bli så att det är extremhögern som kanaliserar känslorna av social otrygghet?
Svaret på den frågan är i huvudsak att europeisk socialdemokrati – från S i Sverige, över socialistpartiet i Frankrike och bort till tyska SPD – i allt väsentligt har varit en del av den marknadsliberala våg som stampat fram den nya politiska värld vi ser och där den breda arbetarklassen inte ingår.
Själv tror jag att den högerpopulistiska vågen sakta men säkert är på väg att lägga sig. I svensk opinion står SD stilla. I Nederländerna nådde Geert Wilders inga sensationella resultat. Tyska AfD slåss internt. Donald Trump inspirerar allt färre på högerkanten. Och Marine Le Pen kommer definitivt inte att vinna den andra presidentvalomgången i maj. Kort sagt: 2016 var kanske högerpopulismens 1968, men nu lägger sig trots allt denna högerextrema våg. Vad sker då?
När den vågen lägger sig kommer ute till havs de kobbar och skär att visa sig som utgörs av de kvarlämnade: kanske en tredje- eller fjärdedel av den europeiska väljarkåren som då helt enkelt ger upp allt hopp om att kunna påverka den marknadsliberala agenda som styr politiken.
De hoppades att högerpopulisterna skulle ”röra om i grytan”. Många av dem var inte nödvändigtvis rasister, men högerpopulismen gav dem i alla fall en syndabock – i ett läge där den etablerade socialdemokratin inte förmådde peka ut någon ansvarig för de försämrade livschanserna.
När politiken reduceras till en strid mellan marknadsliberaler och högerextrema, ja när vänstern av realpolitiska skäl i det valet absolut måste välja de marknadsliberala före det som är etter värre, då får vi till slut en ny struktur i demokratin. Den kan komma att kännetecknas av att stora grupper helt sonika vänder demokratin ryggen och inte längre går och röstar. Marknadsfundamentalismen står, i det scenariot, som segrare i en stärkt marknadsliberal värld och kan göra det därför att vänstern och arbetarrörelsen tappat kontakten med europeisk arbetarklass, så som Demokraterna i USA mist kontakten med amerikansk arbetarklass.
Lärdomen är denna: Antirasismen är nödvändig. Men nöjer vi oss med enbart antirasism kommer de tunga frågorna om ekonomisk politik och social jämlikhet att helt lämna politikens centrum och ge än större utrymme för marknads-ideologerna.
