Jag flydde Afghanistan – nu är jag oönskad i Sverige

Nästa vecka fyller jag 20 år och lämnar tonåren bakom mig. Just nu sitter jag vid matbordet och när jag skriver detta har mitt kaffe svalnat. Alldeles nyss läste jag följande citat i boken ”Systrarna” av Jonas Hassen Khemiri:

”Vi såg ut som om vi hörde hemma någon annanstans, och från den här stunden ville vi vara någon annanstans, i alla fall jag, jag vill fortfarande vara någon annanstans, oavsett var jag befinner mig finns det en dröm om att hitta en annan plats, där jag kan passa in bättre, ett annat land, en annan stad, en annan bok, en annan värld, …”

Det fick mig att blicka bakåt i tiden och reflektera över framförallt de senaste fem åren. Jag insåg hur osäkert mitt liv har varit under den här perioden, trots allt och alla som jag har i min omgivning.

Mitt sista år i Afghanistan, följt av mitt liv här i Sverige, har i mångt och mycket format min syn, om än ytterst omedvetet. Jag förlorade en vän i en bilolycka, jag isolerade mig på mitt sovrum, helt ensam på översta våningen. Jag behövde ingen larmklocka då bombsmällarna väckte mig nästan varje dag, jag läste på om de som hade mist sina liv i ett krig där utlösande faktorerna befann sig tusentals kilometer bort, jag läste om deras familj, om deras barn, om mitt lands framtid, och mitt i allt detta kaos försökte jag hitta min plats.

Jag längtade efter lugn och ro – för mig själv, för min familj, för mina vänner, för mina grannar, och jag ville att det förbannade kriget skulle få ett slut. Överallt såg jag bortsprängda bilar, skottskadade militära kontrollposter, tiggande kvinnor som inte hade någon man att tjäna pengar åt dem i det patriarkala samhället. Barn så unga som fyra sålde leksaker och ballonger i trafikerade rondeller bara för att kunna ha råd med basala nödvändigheter som bröd.

Att utsättas för det här påverkade mig i en sådan grad där jag inte längre kunde bry mig om något annat. Mina vänner stängde så småningom ut mig samtidigt som jag också blev allt mer tillbakadragen.

Jag ville göra något åt saken, och jag hade förutsättningar att på riktigt kunna göra skillnad. Jag hade ätit med ministrar, parlamentsledamöter, civilsamhällesaktörer och andra inom maktkretsen i Afghanistan när jag hade följt med min pappa hem till hans kompisar och när de hade varit hemma hos oss.

Jag hade blivit inspirerad och var villig att satsa på att vara med och få mitt land att stå upp på egna ben. Bara veckor innan deras maktövertagande mördade talibanerna en av min pappas bästa vänner, som var talesperson åt presidenten. Vi, landets välbärgade medelklass och andra eliter, som hade sett misär förut, trodde vi, fick till slut uppleva den på riktigt. Det visade sig bli bara värre för varje dag. Det tog aldrig något slut – det blev åtminstone inget bra slut.

De första få dagarna efter talibanernas maktövertagande var relativt lugna och jag var optimistisk, men nu när jag tänker på det så var det inte så konstigt med tanke på att nästan alla utom talibanerna själva befann sig inomhus, rädda för det som fanns därute.

Veckan efter, när jag äntligen vågade gå ut, blev jag misshandlad på öppen gata. Jag slogs av realiteten som ”vanliga” afghaner hade levt med i 20 år. Avsaknaden av en stabil samhällsstruktur blev allt mer uppenbar. De känslorna bär jag med mig än idag, oavsett var jag än befinner mig eller vad jag än gör.

Jag och min familj hade tur att fly undan till en initial säkerhet då svenska utrikesdepartementet erbjöd att evakuera oss till Sverige. Under de fyra åren som vi har bott här har jag fått höra att flera bekanta blivit avrättade i Afghanistan. Vi har följt utvecklingen: allt som min pappa hade ägnat hela sitt liv åt, och som jag också skulle göra, har gått upp i rök.

Samtidigt har jag i Sverige inte riktigt hittat det som jag letat. Det skulle bli ett nytt liv – där jag äntligen skulle kunna finna ett inre lugn, där jag inte skulle förlora någon vän, där jag som barn inte skulle läsa om krigets misär, där jag inte skulle väckas av bombsmällar, där jag inte skulle jagas av makten, där jag skulle få vara som jag är och där jag skulle få tycka som jag vill. I stället blev det ett identitetsvakuum där trauman härjar och som det konstant fylls på med. Jag har ställt mig en fråga gång på gång. Vad kan det bero på?

Igår kom jag hem från Sonja Kovalevsky-dagarna på Linnéuniversitetet. Jag lärde känna en massa intressanta personer. Vi gick på föreläsningar tillsammans, vi åt tillsammans, vi spelade poker och jag upplevde för första gången att de såg mig för vem jag är, inte för var jag kommer ifrån.

Det har säkert att göra med att jag ansträngde mig lite extra för att tala bra svenska utan någon brytning, som skymde faktumet att jag inte är född här, och att mina betyg har gett mig en ”status” som binder mig samman med personer som jag vill omge mig med i en värld som är besatt av skillnaderna mellan oss. Det var länge sedan jag kände en sådan värme.

Där, på Linnéuniversitet, kände jag att jag passade in i sammanhanget, att oavsett vad som än hände utanför var det här mitt sammanhang, att jag var välkommen. Det fick mig att inse att hem inte är en plats på kartan, det är ett sammanhang, en tidsperiod, en känsla, ett sällskap och en mening. Kanske hade jag äntligen hittat hem, hittat lugnet?

Sittandes på tåget på väg hem slogs jag dock av det oundvikliga som väntade utanför Linnéuniversitetets byggnader: en främlingsfientlig politik som påminner om den maktkretsen som tvingade mig och min familj på flykt från Afghanistan. Det är en politik som har varit tydlig med att jag inte får tillhöra eller växa i mitt sammanhang. Den vägrar mig tillhörighet och säkerhet och vill återkalla mitt permanenta uppehållstillstånd.

Hela den här röran bara förvärrar den identitetskris som jag just nu befinner mig i. Det enda jag vill göra är att finna ett sätt att resa bakåt i tiden till Sonja Kovalevsky-dagarna och bara stänga in mig där, i en loop.

Jag vill inte vara här ute och se maktkretsen skylla allt på mig. Jag vill inte se på när politiken ser mig som problemet. Jag vill vara hemma i mitt sammanhang där folk ser mig för den jag är.

Med människor som ställer nyfikna frågor om mig och om mitt liv och som är intresserade av att veta vad jag gör på min fritid och vilket som är mitt favoritämne. Som bjuder in mig till sitt lag i Shuffleboard och frågar mig om jag vill spela poker tillsammans med dem och lär mig hur man spelar. Som vill prata med mig och som faktiskt lyssnar på vad jag har att säga. Människor som omfamnar de saker som vi har gemensamt och som fullständigt struntar i en värld som är så besatt av att leta sönder på skillnader mellan oss och som ser mig som en del av det här samhället.

Det som hänt de sista fem åren av mina tonår har varit svårt att bearbeta. Precis när jag har känt att jag äntligen hittat ett hem så stänger politiken ut mig. För makten krävs bara en etikett, den jag har fötts med, för att definiera mig.

Samtidigt, när jag ser de fina människorna som Wille, Hanna, Arvid, Hilma, Anna och tiotals andra som jag lärde känna på Sonja Kovalevsky-dagarna blir jag glad, hoppfull och optimistisk inför framtiden. Det får mig att inse att när allt annat kör ihop sig så får jag lita på att jag är tillräcklig och att de människor som finns i mitt sammanhang, i mitt hem, är tillräckliga.

Jag häller upp en kopp kaffe, blickar framåt och bestämmer mig för att aldrig överge mitt hem.