Henrik Jalalian: Strunta i återvandring – lägg pengarna på det här istället

Det är intressant att se hur ordet ”återvandring” letat sig in i den svenska offentligheten. Frågan var en käpphäst för den nynazistiska rörelsen och under SD:s tidiga år – då kallades det för ”repatriering”.

Ett otrevligt skinnskalle-ord, som om det var hundar eller museiföremål som skulle omlokaliseras. Men förstås även det en uppsnyggning av vad man samtidigt skrålade på gatorna:

”Skicka hem dem!”

Nu är förslaget regeringspolitik och kallas för det mycket trevligare ”återvandring”. Istället för att slänga upp invandrare på lastbilsflak och köra ut dem vill staten betala folk hundratusentals kronor för att skicka tillbaka dem till sina hemländer. 

Det är ju frivilligt, säger Moderaterna, även på Palmes tid fanns återvandringsbidrag!

Som om historiken, intentionen och avsändaren inte spelar någon roll. Som att vi ska glömma att de Sverigedemokrater som drivit igenom det här hade precis samma idé i sin ungdom, men då under parollen ”ut med packet”. 

Intentioner spelar roll i politiken. Det är viktigt att veta om någon såpar trappan för att göra det fint hemma eller för att grannarna ska halka och slå sig. Eller om en regering inför ett litet bidrag för människor som hamnat fel eller satsar gigantiska summor på återvandring för att de tror att invandrare gör landet sämre. 

När även KD, M och L lyft förslaget som en lösning på brottsligheten är det inte en petitess. Det är ett stort skifte i ideologi och synen på människor. 

Med detta nya synsätt är lösningen på samhällsproblemen inte längre reformer och de egna politiska idéerna, utan att vissa människor lämnar landet. Främlingsfientlighet har alltid präglats av ett djupt pessimistiskt sätt att se på människan. 

Återvandringsbidraget (kanske borde vi kalla det repatrieringspengarna eller skicka-hem-dem-bidraget) bör slängas på soptippen. Pengarna kan användas på bättre vis. 

Till exempel skulle vi kunna lägga motsvarande summa på att stötta unga människor som vill ta sig ur brottslighet. Inte sällan behöver en hel familj flytta till en annan ort för att bryta upp med ett kriminellt sammanhang. För att starta ett nytt liv kan det krävas hemlig bostad, nytt jobb för anhöriga, skydd och utbildning. 

Dessutom behöver avhoppare ofta hjälp från samhället med sömnsvårigheter, missbruk och psykisk ohälsa. Antalet som vill hoppa av ökar hela tiden och många kommuner har svårt att ta hand om alla. 

Samhället bör därför satsa löjligt höga summor på att få en avhopparverksamheten med betydande kapacitet – det kommer att löna sig i längden. Kanske ska inte kommunens socialtjänst utan särskilda enheter med expertkompetens ha huvudansvaret.

Det är en liten andel av antalet kriminella som tar steget och söker sig till avhopparverksamhet. Men de flesta gängkriminella mår oerhört dåligt i ett liv där man ständigt har dödshot hängande över sig. Ofta är också oron för att anhöriga ska straffas vid avhopp en faktor som gör att många stannar i gängen. Att låta experter arbeta uppsökande med ungdomar, och att utfärda ett löfte om att anhöriga ska skyddas, skulle därför sannolikt ge utdelning.

För motsvarande summa som återvandringsbidraget – 350 000 kronor per person eller 600 000 kronor för en familj – skulle man komma en bit på vägen. Det vore ett betydligt mer träffsäkert sätt att bekämpa brott på än att helt slumpmässigt slänga pengar på människor med den enda gemensamma nämnaren att de är födda i en annan del av världen. 

I Sverige gillar ju politiker att försöka bli världsledande på olika saker. Vi ska ha ledartröjan i klimatomställningen och digitaliseringen och ha Europas lägsta arbetslöshet. Varför inte bli bäst i världen på avhopparverksamhet? Det vore mycket roligare än att vara världsledande i antalet skjutningar.