Svantesson drar åt snaran om de som redan kämpar

Nordvästra Stockholm präglas mer av natur än de flesta förstår. Stockholms fattigaste bostadsområden skärs mitt itu av ett gigantiskt naturreservat. Järvafältet är Husbys, Tenstas, Rinkebys, Akallas och Kistas gemensamma vardagsrum. Därför blir också november en tuffare tid här.

Vinterhalvåret gör livet mindre. Familjerna kan inte samlas vid grillplatserna, lapa sol längs med hagarna eller se unga ben bli trötta vid fotbollsplanerna. Sådant känns i bostadsområden där trångboddheten är hög.

I dagarna kom nya siffror som visar att antalet hushåll som tar emot försörjningsstöd eller ekonomiskt bistånd ökar. Värst är det här, kring Järva, men socialborgarrådet Alexander Ojanne (S) förklarar i DN hur ökad arbetslöshet och regeringens urholkning av de sociala skyddsnäten berör hela landet: ”Stockholm är först och sedan kommer resten av Sverige”.

Först och värst drabbat i Stockholm är alltid Järva. När regeringen talar om familjer som är ”bidragsberoende” och som snart ska tvingas kvalificera sig till delar av välfärden talar de om familjer här. Fler barn ska gå i trängre vinterskor, fler mammor ska köa till matkassar från Stadsmissionen.

Om somrarna, när Järvafältets vardagsrum är öppet, tar vuxna barn promenader med sina åldrande föräldrar. Det verkar inte spela så stor roll om man arbetat i välfärden eller flytt från krig, resultatet är detsamma: tidiga sjukskrivningar och låga pensioner. Bland barn till invandrade har det nästan blivit en hel folkrörelse av att dryga ut sina föräldrars inkomster med det man kan avvara. Värre ska det bli, tycker regeringen.

Det är det sista Järva och andra så kallade utsatta områden behöver.

Finansminister Elisabeth Svantesson har sedan valrörelsen ett nytt favoritbegrepp: “Självförsörjning”. Över 700 000 invandrare är icke självförsörjande i Sverige, har det hetat. SCB har fått i uppdrag att börja räkna på det. Som icke självförsörjande räknas man om man tjänar mindre än ungefär 18 500 kronor i månaden.

För Svantesson handlar det naturligtvis inte om att hitta argument för högre löner eller tryggare arbetsvillkor, trots att majoriteten av dessa så kallat icke självförsörjande faktiskt arbetar. Enligt Martin Nordin, docent i arbetsmarknadsekonomi vid Lunds universitet, beror det på timanställningar, deltider eller visstid.

Vårdbiträdet och Foodora-budet, skulle man kunna säga.

Det här är regeringen inte särskilt intresserade av. Helvetet lär frysa till is innan en moderat tar orden ”rätt till heltid” i sin mun. I stället är poängen med begreppet ”självförsörjning” att peka ut vissa som tärande och andra som närande.

Hela regeringens projekt för de sociala skyddsnäten bygger på idén att bidragsberoendet i Sverige är enormt. Siffrorna backar dock inte upp det.

Sverige har hyvlat i rätten till bidrag och socialförsäkringar i flera decennier. Resultatet är ökad fattigdom men bättre statistik. Då söker högern nya begrepp, som självförsörjning, som av väljarna ska tolkas som bidrag trots att statistiken också innehåller saker som CSN och sjukersättning.

En annan siffra regeringen talar tyst om är alla de människor som inte får ersättning alls. Enligt SCB handlade det 2023 om över 160 000 personer i hela landet. 24 procent av de icke självförsörjande, enligt Arbetet samma år.

Det handlar alltså om vuxna personer som helt försörjs av sina närstående. Barn som inte flyttat hemifrån men också svärföräldrar som bor på sina gifta barns soffor.

Ändå går för många på bidrag, tycker regeringen, medan trångboddheten ökar. Snart ska Sverige få bidragstak. När Danmark införde det ökade kriminaliteten. Det är det sista Järva och andra så kallade utsatta områden behöver.