Jag får höra att unga inte bryr sig på samma sätt om klimatkrisen som de som var unga för tio år sedan. Det är nog världens mest meningslösa statistik, att stödet för omställning inte rusar beror såklart på att omställningen inte sker utan förhalas och försenas och nu i Cop 30 förhandlas bort till symbolpolitik.

Varför engagera sig när land efter lands ledare säger att just de inte kan gå före eftersom just den nationen inte har mer än några procent av världens utsläpp?

Självklart är ungdomar inte passiva inför att deras liv hotas.

Eller att man som Kina hänvisar till att de rika nationerna bär den historiska skulden för att århundraden av utsläpp som borde räknas och läggas på deras medborgares axlar. Varvid den värsta historiska boven, USA, svarar att klimatkrisen är en bluff.

Det finns i detta trätande mellan regeringar något så oerhört deprimerande att det snarare är obegripligt hur så många unga ändå orkar säga emot, orkar demonstrera och orkar ropa de självklara orden om klimaträttvisa och stopp för den fossila förstörelsen.

För självklart är ungdomar inte passiva inför att deras liv hotas.

Den ilska och revolt som bubblar har redan brutit ut i flera länder runtom världen, i land efter land har unga försökt störta regimer som till slut tagit till militär övermakt för att stoppa gatorna att fyllas av protesterande unga.

De där kurvorna som nästan alltid består av putsade siffror.

Man demonstrerar för frihet och förändring och självklart kommer klimatkrisen ofrihet bli den akuta fråga som makten inte kommer klara att hantera. (Det är därför världen superrika bygger enorma skyddsrum i form av palats under jord där livet ska få fortsätta levas som om ingenting hänt. Stackars satar).

Finns det anledning till förtvivlan?

Ja, det är klart det gör. Jag har använt några dagar för att granska de utsläpp statistiken visar på riktigt, de där kurvorna som nästan alltid består av putsade siffror eftersom de verkliga utsläppen inte räknas utan bara en del.

Dagens ETC:s läsare har några gånger fått se ett diagram som visar de verkliga utsläppen nationen gör sedan 1990, där vi hela tiden minskat de fossila utsläppen – men lika envist istället ökat de biogena utsläppen så att vi idag, 35 år senare, står med högre utsläpp totalt, än vi gjorde då. 

Vi avverkar skog och gör sedan kortsiktiga produkter som snabbt bränns och skapar utsläpp som kanske kan neutraliseras på 40-70 år men som här och nu tar oss över de där trösklarna som gör att klimatkrisen rusar. ”Tipping points” är ju inte längre en teori. Det sker.

 När jag tar fram ny statistik globalt visar sig samma utveckling. Globalt ökar utsläppen, men i motsats till vad många tror är orsaken lika mycket biogena utsläpp som fossila. 

I EU finns däremot en positiv utveckling där fossila utsläpp minskat samtidigt med de biogena. EU har på riktigt varit ”ledande” vilket dock solkas av de senaste besluten av eftergifter till den utsläppsskapande industrin.

Men EU -änderna gemensamt är faktiskt ett positivt exempel på en omställning där det är människor som agerar när politiken ger dem stöd.

I Tyskland pågår en formidabel revolution kring värmenergi just nu. Folk slutar köpa de gasdrivna värmarna och ersätter det med värmepumpar. Det syns direkt i minskade utsläpp och lägre energipris eftersom värmepumpar är så mycket effektivare och drivs av el.

Och visst går det att påverka utsläppsjättarna.

I veckan kom beskedet att Greenpeaces kampanj kring svensk skogsindustri och specifikt SCA:s enorma kalhyggen till slut lyckats med att tvinga multinationella Nestlé att sluta köpa råvara från den svenska koncernen. Det svider i SCA:s orderböcker. 

När makten sviker och de politiska ledarna försöker stoppa omställningen med hänvisning till att folk ”inte vill” så är det viktigt att vi ser vad som egentligen pågår.

Följ pengarna är fortfarande den viktiga uppmaningen.

Vem tjänar på att dieselskatten sänkts egentligen?

Ja, inte de som nu snart får betala några miljarder i böter till EU för att landets ledning ökat utsläppen.