Cecilia Verdinelli: Ursäkta, får man lov att inte vara rädd?

Den mest absurda diskussionen jag hade det gångna året handlade konstigt nog inte om vaccin. Den handlade om huruvida jag är rädd i det offentliga rummet, och den började helt oskyldigt. Jag gubbgnällde på Västtrafik, fick lite medhåll men också två kommentarer om att ingen normalt funtad människa längre åker spårvagn efter mörkrets inbrott i Göteborg. Hurså? Spela inte dum; för att det är farligt såklart. Ortenkidsen, gängen, afghankillarna med knarkögon. De styr. Laglöst land. Ingen vågar säga ifrån, för då kan kan vad som helst inträffa. Vanligt folk flyttar ut eller skaffar bil. Det vet alla.  

Jag svarade helt sanningsenligt att få människor har åkt så mycket kollektivtrafik som jag i Göteborg. Dygnets alla timmar. Och jag har inte behövt vara rädd. Generad, många gånger. Irriterad, många gånger. Behövt säga till några gånger, och det värsta som hände då var ett långfinger i hast när den tillsagde hoppade av på nästa hållplats. Får svar i tråden: Jaha, så är det kanske om man åker i de fiiina kvarter där du har lyxen att röra dig. Men ute i verkligheten, öster om Centralstationen, är det laglöst. Jag svarar igen: Jag åker spårvagn överallt. Även till Angered. Samma där. Nu får jag också medhåll från två bekanta kvinnor som på grund av jourarbete arbetar konstiga tider; de är heller inte rädda. Då upphör all sans och balans: ”Sluta låtsas! Ni är visst rädda! Ni är bara för PK för att erkänna det!”