Den mest absurda diskussionen jag hade det gångna året handlade konstigt nog inte om vaccin. Den handlade om huruvida jag är rädd i det offentliga rummet, och den började helt oskyldigt. Jag gubbgnällde på Västtrafik, fick lite medhåll men också två kommentarer om att ingen normalt funtad människa längre åker spårvagn efter mörkrets inbrott i Göteborg. Hurså? Spela inte dum; för att det är farligt såklart. Ortenkidsen, gängen, afghankillarna med knarkögon. De styr. Laglöst land. Ingen vågar säga ifrån, för då kan kan vad som helst inträffa. Vanligt folk flyttar ut eller skaffar bil. Det vet alla.
Jag svarade helt sanningsenligt att få människor har åkt så mycket kollektivtrafik som jag i Göteborg. Dygnets alla timmar. Och jag har inte behövt vara rädd. Generad, många gånger. Irriterad, många gånger. Behövt säga till några gånger, och det värsta som hände då var ett långfinger i hast när den tillsagde hoppade av på nästa hållplats. Får svar i tråden: Jaha, så är det kanske om man åker i de fiiina kvarter där du har lyxen att röra dig. Men ute i verkligheten, öster om Centralstationen, är det laglöst. Jag svarar igen: Jag åker spårvagn överallt. Även till Angered. Samma där. Nu får jag också medhåll från två bekanta kvinnor som på grund av jourarbete arbetar konstiga tider; de är heller inte rädda. Då upphör all sans och balans: ”Sluta låtsas! Ni är visst rädda! Ni är bara för PK för att erkänna det!”
På enda sidan alltså tre kvinnor i Göteborg som åker kollektivt dagligen. På den andra två män som flyttat, eller ”flytt”, ut på landet och sällan eller aldrig längre åker kollektivt. Enligt alla rimliga måttstockar borde vi veta bättre. Ändå visar det sig stört omöjligt att övertyga dem om vår bristande otrygghet.
”Upplevd otrygghet” har blivit ett av de absolut viktigaste politiska verktygen denna mandatperiod. Det är numera sällsynt att någon ens längre försöker reda ut huruvida den upplevda otryggheten har någon bäring på verkligheten alltid ska ”tas på allvar”. Det skulle förmodligen uppfattas som ett känslomässigt övertramp att ifrågasätta någons upplevda otrygghet. Detta trots att det finns uppenbara paradoxer mellan upplevd och verklig otrygghet, där den kanske tydligaste är att de grupper som har minst risk att utsättas för brott (äldre kvinnor utanför storstäderna) också är mest rädda. Och detta i skärande kontrast mot hur samhället i övrigt hanterar rädslor som anses överdrivna eller omotiverade. Den klaraste parallellen är förmodligen förlossningsrädsla.
Förlossningsrädda kvinnor ifrågasätts regelmässigt. De erbjuds inte snitt, utan remitteras till särskilda mottagningar för att få KBT-terapi och informeras till att gå igenom en vaginal förlossning (detta trots att livstidsrisken för förlossningsskador i en kvinnas liv bör vara högre än risken att utsättas för våld av en främling).
Men människors, och särskilt kvinnors, rädsla för brott har blivit politisk hårdvaluta och uppmuntras tämligen ohämmat och samvetslöst. Främst av den svällande säkerhetsbranschen, som förser kommunerna med väktare för många goa skattemiljarder varje år. Därtill av de politiska aktörer som säljer hårdare tag och kontroll. Genom att trolla bort distinktionen mellan verklig och upplevd otrygghet slipper man ens formulera argument för fler väktare och lyckta dörrar. Genom att hänvisa till svaga gruppers upplevda otrygghet kan även gamla socialister få gosa ner sig i luddig ”invandringskritik”.
När en kvinna meddelar att hon inte känner sig nämnvärt otrygg i mörka parker eller på spårvagnar är det därför oursäktligt. Det är förmodligen en av få saker man faktiskt inte får säga i det här landet. •
