Andreas Gustavsson: Kom ihåg vilka som jublade när Joakim Medin blev gripen

Det är en chock för Joakim Medin när en av hans medfångar ger honom följande upplysning:

– Joakim, det verkar som att du har en fiende i Sverige. I artikeln intervjuas en svensk journalist som heter Christian Peterson. Han säger väldigt dåliga saker om dig, som att du inte är en journalist utan en terrorist, att du är medlem i PKK, i Rojavakommittéerna och i en antifascistisk terroristorganisation. Men jag tror inte ett dugg på det. Den här artikeln är från tidningen Aydınlık, som ingen tar på allvar. Det är en nationalistisk och prorysk tidning som står nära Erdoğan. De skriver även att du är spion för Israel.

Den här scenen återberättas i Joakim Medins och Sofie Axelsson Medins nya bok ”Fängslad av Erdoğan”. Där och då reagerar Joakim Medin mycket starkt, han famlar redan efter att förstå sin situation och vad som egentligen ska hända.

”Det här ger mig kalla kårar. Naturligtvis riskerar det att förvärra min utsatta situation, om hans beskrivningar av mig kan plockas upp av de regimlojala medierna och skapa ett drev. Om han sagt så här har han utsatt mig för direkt fara.”

Idag är Joakim Medin hemma från Turkiet, men rättegången om terrorbrott fortsätter. Fabricerade anklagelser. Avsedda att plåga och tysta honom. 

Det är kanske dags att blicka tillbaka, för även om oändligt många reflexmässigt förstod att det som drabbade Joakim Medin är fel och motbjudande så valde vissa en helt annan väg.

Christian Peterson är en diktaturkramare. Den högerextreme låtsasjournalisten som trakasserar meningsmotståndare, som hänger ut och skrämmer. Dagens ETC har granskat hans verksamhet, inte minst då hur han tilltagande legitimerats, inte bara av SD:s partikanal Riks utan även av förment neutrala Kvartal.

Jag såg den där publiceringen i Stockholm. För mig var det uppenbart att intentionen var att skada Joakim Medin, att försvåra hans fall, att piska upp en fientlig opinion. 

I ett skarpt läge valde Peterson att allierade sig med regimen snarare än med en svensk journalist som fängslats av ingen annan anledning än att han rapporterat om Turkiet och Nato-processen på ett sätt som stört makten.

Peterson skrev i sina sociala kanaler:

”Joakim Medin är ingen journalist – han är en vänsterextremist som utnyttjar journalistikens trovärdighet som täckmantel för att legitimera kommunistiska terrorgrupper som AFA och PKK.” 

Vissa av inläggen var på engelska, i förhoppning att etablera dessa lögner för en turkisk publik.  

Samtidigt firade nätprofilen Joakim Lamotte:

”Jag hade hellre sett att det var Dagens ETC:s chefredaktör som satt fängslad. Men i det här fallet får det väl duga med en AFA-terrorist.”

Och:

”Jag ser ytterst allvarligt på det faktum att inte fler journalister på Dagens ETC blivit frihetsberövade de senaste åren.”

Han kom även med falska påståenden om att Joakim Medin skulle ha ett ”nära samarbete” med Afa, Antifascistisk aktion, samt ”kopplingar till” PKK.

Riks gjorde också ansträngningar för att desinformera när situationen var som allra känsligast. Man kallade in en ”expertadvokat” – sverigedemokrat – att kommentera. Han beskrev det som att Joakim har åkt till Turkiet som ”privatperson” och utan ”pressvisum”. Det talas också om ”vänsterextrema kopplingar” och att han är medlem i Afa.

Dessutom gjorde en hel del politiker på lokalnivå sitt för att misskreditera Joakim Medin.

Visst är det avslöjande.

Att impulsen är att förstöra en människas liv bara eftersom den gör sin journalistik i Dagens ETC.

Att verkligen önska det värsta för den som man upplever har andra åsikter.

Att så oblygt både köpa och förstärka Erdoğans lögner.

Att förakta yttrande- och pressfrihet.

Att inte vilja demokrati.