Andreas Gustavsson: Timbro börjar valrörelsen med ett Jimmie moment hos Södermalm-morsor

Ännu en tänkare i svensk höger har drabbats av ett existentiellt Jimmie moment. Alltså ett ögonblick där man – fast man absolut inte är rasist – drabbas av den starka driften att lägga sin röst på Sverigedemokraterna, på grund av att ”Sverige har förändrats, att landet man växte upp i inte längre finns kvar”. Så formulerade Kajsa Dovstad det i sin stilbildande krönika i Göteborgs-Posten redan 2019. Hon skulle handla middag i ett miljonprogram i Gävle. Skyltarna är på arabiska! Butiken säljer halal och ”hela smådjur”, ”enorma förpackningar med linser”. Men det tar lite för lång tid att hitta snabbmakaronerna. ”Jag är i Sverige, ett Sverige som inte känns svenskt”, skrev Dovstad. ”Och jag gillar det inte.” 

Han går på skolavslutning på det symboliskt laddade Södermalm.

Så många Jimmie moments har dragit genom högerns opinionsbildare sedan dess. Någon har mjukisbyxor på pizzerian. Någon viftar med fel flagga på studentflaket. Någon är otacksam på midsommarafton. Någon skriker och skränar i ett demonstrationståg. Någon spelar för hög musik. Någon grillar för osigt. Någon pratar ett annat språk i kollektivtrafiken. Någon kör för snabbt.

Jimmie, rädda oss.

Men…

Inte rasist!

Absolut inte.

Bara bekymrade medborgare.

Svend Dahl vill berätta om sitt eget moment. Han gör det i Timbros magasin Smedjan, det vill säga en av de utlöpare som Svenskt Näringsliv har för att justera debatten. 

Han går på skolavslutning på det symboliskt laddade Södermalm, stadsdelen i Stockholm som svensk höger har utsett att vara en Pandoras ask från vilken det strömmar naiva, usla, farliga idéer och vänstervridna journalister. Där hör han en mamma viska till en annan mamma:

– Vet du, jag har sett hennes man på Facebook, vad han skriver och så. Jag tror att han röstar på Moderaterna.

En konversation som kanske hänt, kanske inte.

Ett vitt och medelklassigt reservat som skyddats från förorternas demografiska chockdoktrin.

Men den är så klart perfekt som bottenplatta för en alarmistisk text om att Socialdemokraterna, i händelse av katastrof (rödgrön regering), kommer att tvinga Svend Dahl att bo granne med invandrare. Och då kommer plötsligt ingen att kunna ens första versen till ”Den blomstertid nu kommer”. Den där mamman förstår inte att hon lever i en hotad idyll, i ett vitt och medelklassigt reservat som skyddats från förorternas demografiska chockdoktrin. ”Jag ser inte en enda fejkad Guccikeps eller Armanitröja”, rapporterar Svend Dahl från skolgården. 

Han jämför med Järfälla, en annan avslutning, då det var kaos.

”Här (Järfälla) går barn från villor, radhus och bostadsrätter – men också många barn som tar bussen från socialt utsatta områden. Det vill säga exakt den mix Lawen Redar och Magdalena Andersson nu går till val på.”

Svend Dahl menar att Socialdemokraternas integrationspolitiska ambition kan sammanfattas med att de ”vill bygga sönder de trygga och välfungerande bostadsområden som ännu finns kvar”. Och han känner den lilla djävulen på sin axel, önskar att de kanske S- eller V- eller MP- eller C-röstande mammorna ”någon gång får uppleva resultatet av sin egen politik”. Vad skulle de säga om det smälls upp billiga hyresrätter just där de bor? Om invandrare flyttar in? ”Mammorna på skolgården vet inte vad de har förrän de förlorar det.”

Det här är inte bara en enskild liberals Jimmie moment.

Det här är valrörelsen vi har framför oss.

”Svensk borgerlighet har ett drygt år på sig att berätta för landets alla föräldrar vad det är Lawen Redar och Magdalena Andersson faktiskt vill. Och tro mig – detta är ingenting någon förälder i ett hyfsat välfungerande område önskar sig”, skriver Svend Dahl.

Varför är reflektionen så obehaglig?

Inte för att den är oväntad, för det är den inte.

Men för att den upprepar ett mönster.

Det som etableras är ett slags etniskt grundad och starkt exkluderande klanmentalitet.

Invandrare används som varningstriangel.

Integration framställs som hot.

Precis som förra valet.

Landet brinner och Magdalena Andersson (S) firar Sveriges rekord i skjutningar med en glad dans. Sådana klipp spreds i sociala medier från det till synes anonyma kontot Rödgrön röra. I själva verket finansierades sidan av Svenskt Näringsliv. Liksom kampanjen Bussning (https://bussning.nu) som varnade:

”Efter valet riskerar bussning till och från utanförskapsområden införas som ett integrationsverktyg. När förslaget blir verklighet är det inte längre du som förälder som bestämmer vilken skola som passar bäst för ditt barn – det gör politiker och byråkrater.”

Timbro gör det igen.

Är det så här vi ska diskutera samhället?

Vad vi vill åstadkomma?

Borgerligheten kommer att göra allt för att ditt beslut den 13 september 2026 ska utgå från rädsla.

Inte från visioner.

Inte från en övertygelse om att det som gått sönder kan lagas.

Inte från att politik handlar om förändring, om oss alla, om att vi alla ska ha förutsättningar att leva ett gott och tryggt liv, att vi alla delar det ansvaret. 

Det är en strategisk manipulation som är ute efter din empati.

Det som etableras av Svend Dahl och andra – av regeringen – är istället ett slags etniskt grundad och starkt exkluderande klanmentalitet.

Att vi – detta avgränsade vi – ska rösta med hjärta och privilegier pickande i bröstet.

Att vi ska acceptera fattigdom och utanförskap så länge vi själva inte lever den.

Att vi ska låta rädsla göra oss blinda för ojämlikhetens konsekvenser.

Att vi bara ska se hudfärg.

Det är en strategisk manipulation som är ute efter din empati.

Och efter att slå sönder sönder Sverige i skärvor som hamnar så långt ifrån varandra att gemensamma drömmar inte längre kommer kunna drömmas.