Hursomhelst: på Hogwarts kan, enligt samma källa, saker uppstå som inte uppstår i ”steril kontorsmiljö”. Varde Tidö-avtalet! Det är omöjligt att läsa det utan att slås av hur många och hur långtgående de repressiva formuleringarna är. Om detta har det redan skrivits många och ofta läsvärda analyser.
Det andra som slår mig är hur omöjligt, absurt kostsam all denna repression blir och hur verklighetsfrånvänd den enorma expansionen av kontrollsystem är i ett läge där arbetskraftsbristen redan idag är huvudproblemet för sjukvård, skola, ordningsmakt och socialtjänst. Arbetskraftsbristen lär bli än värre när migrationen blir en rännil. Kommuner och regioner står inför en kostnadschock som kommer att bli dramatisk redan i vinter – jag tror att det i dagsläget är osäkert om alla kommuner ens lyckas hålla skolor och äldreboenden öppna (i Kiruna har ju redan två grundskolor på obestämd tid skickat hem sina elever beroende på absolut lärarbrist).
Kriminalvården har länge knakat i fogarna. Konservativt räknat torde Tidöavtalets straffskärpningar generera minst dubbelt så många fångar som idag, framförallt genom förlängningar av straff. Hur Kriminalvården ska lyckas fördubbla sin kapacitet i ett läge när även polisen, försvaret och väktarbranschen ska rekrytera är omöjligt att se (vilket artigt framfördes av Kriminalvårdens generaldirektör i en intervju i Sveriges radio i veckan). Enda svaret man finner i Tidöavtalet är att hyra fängelseplatser utomlands – men från Danmark, som i flera år tid försökt göra just detta, kommer rapporter om att det hela är en byråkratisk mardröm och det bestämda rådet ”Gör det inte!”.
Men även om inte arbetskraftsbrist och kostnadskris hade försvårat en massiv utbyggnad av kontrollsamhället så är det tveksamt om den generation av borgerliga politiker om nu ska styra har en föreställning om hur man bygger upp samhällen. Ulf Kristersson och moderaterna kring honom är formade sedan MUF-åren av en viskande liten Thatcher på axeln. De vet allt om hur man monterar ner, styckar av och säljer ut, men nära nog ingenting om hur man bygger upp. All denna utbyggnad ska dessutom ske parallellt med skattesänkningar (”för de med låga inkomster”, påstår Kristersson, men vi får väl se vad som menas med det).
Allt sammantaget måste slutsatsen bli att det i Tidöavtalet som är subtraktioner, avvecklingar och neddragningar sannolikt kommer att förverkligas – exempelvis bidragssänkningar, avskaffande av tolkar, biståndsminskning, mindre vindkraft, avslag till kvotflyktingar med mera. Allt i avtalet som däremot är tillskott och additioner till samhällsbygget – exempelvis fängelseplatser, ungdomsfängelser, transitcenter, utökad primärvård, tandvårdsreform, kanske även kärnkraft — kommer ett efter ett att falla eller att krympa till en skärva.
Det blir en politik av negationer. Ett fascistiskt skräckvälde, som vissa kommentatorer fruktar, kräver mer samhällsbyggnad än vad denna regering är förmögen att åstadkomma ens under ekonomiskt bättre tider än dessa. Av repressionen blir sannolikt mest budskapet kvar. Budskapet klingar å andra sidan högt och klart: att vissa grupper i samhället är officiellt oönskade och lika officiellt misstänkliggjorda. Att rättssäkerhet inte längre gäller dem. Vad det budskapet gör, i kombination med snabbt ökande fattigdom i hushållen och samtidig kommunal resursbrist, är stoff för en skräckfilm. Tidöavtalet kan till stor del, i brist på en budget som backar upp innehållet, reduceras till en serie besvärjelser. Men besvärjelser kan vara nog så kraftfulla.
