Cecilia Verdinelli: Ringaktat sexparadis visar vägen

Ni vet när man säger något man sagt hundra gånger förr och plötsligt hör hur det liksom knastrar om orden, som från en repig skiva. Jag gick omkring med min tonåring i Katalonien, vi hade just ätit gott, pinjetallarna doftade i den varma natten, vänligt hushållsslammer läckte ut genom öppna fönster. Tonåringen deklarerade drastiskt att allting egentligen är bättre i Spanien än i Sverige. Det var signalen för den repiga skivan att börja snurra. Jag drog min lans för välfärdsstaten, fördelningspolitiken, moderniteten och jämställdheten. Lade ut texten om trygghet och miljömedvetenhet. Om den solidariskt finansierade sjukvården av utmärkt … nåja; god kvalitet. Om den svenska skolan, som … eh. Där någonstans kom jag av mig. Mina utsagor är så uppenbart föråldrade.

Jag är ingen idiot. Jag vet såklart att svensk skolkvalitet når ständigt nya lågvattenmärken på grund av ett friskoleexperiment som alla andra länder på jordklotet haft vett att avstå från. Jag har full koll på att Sverige ligger i OECD-ländernas botten avseende antalet sjukhussängar per capita. Jag är också väl medveten om att Sverige efter förra valet blivit en av EU:s värsta bromsklossar i miljö- och klimatarbetet. Men mentaliteten är som bekant trög. Den är särskilt trög om skiftet präglas av känslor av förlust, melankoli och ett kryddmått förnekelse.