Tänk om vi skulle chocka barnen med generositet

I höstas satt jag i bamba på en av stadens största kommunala skolor. Det var föräldramöte för mellanstadiet. Mjölkautomaterna sov under sina prassliga platsskydd, backarna med dricksglas stod travade och väntade på morgondagen och rektorn höll en lite darrig power-point-presentation. Så kom skolsköterskan till tals. Först pratade hon länge om löss. Om vikten av att luskamma oavsett om det kliar eller inte, helst varje dag, och hur avgörande det är vi tar ansvar i hemmen. Detta skapade viss oro och en farsa tyckte att utsläppt hår är problemet; kan inte skolan kräva att elever med långt hår har det uppsatt eller flätat? Va? Han började så smått dra med sig andra i flätkravet, varpå skolsköterskan insåg att hon möjligen låtit lushetsen gå för långt och avslutade den biten. Nästa punkt: skollunchen. Här blev det allvarsmin. Barnen äter inte i bamba! Detta är ett jätteproblem! Bla bla blodsocker bla bla koncentration bla bla skolarbetet. Till stor del, slog skolsköterskan fast, handlar detta om att-i-ty-der! Jajamensan, attityder om att bambamat är äckligt som sprids bland barnen och som sannolikt kommer från tanklösa föräldrar. Vi föräldrar måste ta ansvar och istället lära barnen att ”det är coolt att äta i bamba”! Lite förvånad blev jag nog, men tänkte liksom flertalet att jag nog fick rannsaka mig själv i frågan om jag uppvisat tillräckligt positiv attityd till skollunchen. Visst, absolut, vi ska.