Det sjunger i mitt kranium efter förra veckans moderata omdefiniering av valrörelsen. Det började med statsministerns sommartal, fortsatte med en presskonferens där Anders Borg och Carl Bildt förklarade världsläget och visade powerpoints, eskalerade i SVT-utfrågningen av Fredrik Reinfeldt, för att sedan kulminera på Harpsund.

Moderaterna drabbades – fullt naturligt, som varande däggdjur – av akut överlevnadsinstinkt. Ur detta kom en vacker uppmaning till det svenska folket att öppna vårt kollektiva hjärta, för vi är alla en del av världen.

Jag kastade mig genast över tangenterna när jag hörde sommartalet. ”Bra!” skrev jag. Något förhastat. Det tog inte slut där, snart framstod denna appell för solidaritet gentemot medmänniskor på flykt mest som ett preludium. Kumbaya-ögonblicket gled över i det aningen mer prosaiska reformutrymmet. Det krymper. Snart finns det inte alls. Invandrarna åt upp det.

– Jag kan redan säga att det kommer att bli omfattande kostnader för att ta emot dessa människor. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering. Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas utrymme för det.

Så sa statsministern. Knappt hade sändningen brutits när reaktionerna började komma, och sedan har de inte upphört.

”Ett historiskt svek”, menade Aftonbladet Kultur, ”inte minst mot just de flyktingar som Reinfeldt använder som slagträ”. Ivar Arpi, tidigare på Svenska Dagbladet, nu på Neo: ”Det är inte taktik att berätta om det. Det vore tjänstefel att hålla tyst.” Sverigedemokraterna trodde inte sina ögon, här tyckte de sig få bekräftelse av självaste regeringschefen. ”Valet står mellan välfärd och massinvandring”, hävdade Jimmie Åkesson.

Ja, alla har tyckt. Precis alla. Med viss eftertanke kan jag nog tycka att många som kommenterat, åstadkommit minst lika mycket skada som Reinfeldt, när det kommer till att fixera ett rasistiskt parti – och dess polariserande agenda – som medelpunkt för Sveriges politik.

Jag har inte varit bättre jag. Efter att Reinfeldt följdes upp av Borg och Bildt nådde jag kokpunkten. Twittrade ut alla känslorna. Om hur ohederligt det är att fabricera en motsättning mellan invandring och välfärd. Jag hade faktiskt inte väntat mig det från Reinfeldt. Han är inte som sin kollega David Cameron, vars utfall mot ”social turism” följer konjunkturen för Ukip, oavsett om forskning visar att Storbritannien tjänar grova pengar på hårt arbetande EU-migranter.

Reinfeldt avskyr Sverigedemokraterna. Jag tror verkligen att han gör det. Men ändå väljer Reinfeldt att lyfta invandring som Den Stora Frågan, strax före ett val. Varför? Som sagt, alla har tyckt. Att han vill stärka Sverigedemokraterna på bekostnad av Socialdemokraterna. Att han vill försvaga Sverigedemokraterna genom att vädja till de empatiskt lagda bland partiets väljare. Att han utför en strategisk manöver. Att han försvarar humanism i en tid av cynism.

Ja, vad ska man tro?

Johan Ehrenberg analyserade – finns på www.etc.se – efter att firma Borg och Bildt förstärkt sin partiledares budskap:

”Nej, det handlar inte om flyktingar. Det handlar om att motivera skattehöjningar man ändå måste göra.”

Regeringen går till val på ingenting, för efter två mandatperioder och nästan 1 000 miljarder i ackumulerade skattesänkningar har de ekonomiska musklerna förtvinat. Hur mycket resurser kan alliansen förvägra det offentliga utan att själv förlora förutsättningen att handla, att kunna göra ... ja, vad den nu vill göra?

”Underskotten gör att varje satsning kräver ökade inkomster. Alltså skattehöjningar”, skrev Johan Ehrenberg.

Borg tänker inte låna pengar, det skulle skära sig mot alla löften om solida skyddsvallar. Men att höja en skatt eller flera. Om det dessutom kan motiveras av ett behjärtansvärt syfte. Helt annan sak.

Antingen kan vi försöka avkoda Moderaterna, eller så kan vi låta partiets besked – ju fler invandrare, desto mindre över till annat, till dina barn i skolan eller till mormor på äldreboendet – passera genom det filter som är verkligheten.

Hur vill Moderaterna öppna sitt hjärta? Hur tungt blir det för samhället att ta kostnaden för att ge en fristad åt fördrivna från Syrien, Irak och andra länder?

Inte ett dugg tungt. Migro.se, ett forum för idédebatt om migration och fri rörlighet, har satt Moderaternas ekonomiska kalkyler i kontext. I år kommer kostnaden för invandring att öka med 482 miljoner kronor. Jättedyrt?! Nej, inte ställt mot BNP, alltså Sveriges samlade ekonomi. Det är 0,01 procent. 2018 är kostnadsökningen 12 377 miljoner. Men det är fortsatt inte mer än 0,27 procent. ”Knappast en nationell katastrof”, resonerar skribenten Jacob Lundberg.

Sverige har råd. Med invandring. Med välfärd.

Så var det hjärtat. Som ska vara öppet. Men sällan är det när moderata kommunpolitiker ska realisera sin partiledares tanke om välkomnande. Av de tio kommuner som januari–november 2013 tog emot flest flyktingar (räknat i antal per 10 000 invånare) har bara två en borgerlig ordförande. Flest tog Södertälje emot (108 per 10 000). Där heter ordförande Boel Godner och är socialdemokrat. Hon har reagerat starkt:

”Under åtta år har Anders Borg knappt lyft ett finger för att stötta oss kommuner som tar emot många flyktingar.”

Reinfeldt kunde ha ägnat veckan åt att ta sina protektionistiska partikamrater i örat. Men den moderata ledningen är utkallad att sprida hans evangelium. Kanske är allmänheten särskilt känslig för ökad invandring? Kanske så känslig att en ansvarsfull statsminister måste adressera frågan under en veckas tid?

Det stämmer inte. Som-institutets forskning visar att invandring hamnar långt ner på listan över områden där svenskar anser att situationen är ”mycket oroande”. Före kommer, bland annat: arbetslöshet, klimatförändringar, ökade sociala klyftor, försämrad demokrati – och främlingsfientlighet.

Nej, jag blir inte klok på Moderaterna.