Ledare. Göran Greider.

2015-04-22 04:09

Sverige är fantastiskt – särskilt med Natoögon

Varför är det så känsligt att ens nämna att Nato kommer att hålla en jätteövning på svensk mark?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Sverige är fantastiskt, särskilt när det betraktas med Natos ögon. Det finns nästan inga europeiska länder där jättelika militärövningar, med hundratals flygplan, kan öva i bra geografisk terräng. Norge är för bergigt, liksom Skottland. Frankrike och Tyskland är för tättbefolkade och när man pratar med militärer inser man snart att Sveriges norra, glesbefolkade delar lämpar sig ovanligt bra för stora militärövningar. Nato har samövat där redan tidigare med svensk militär och kanske minns någon att ett norskt militärplan kraschade in i en bergvägg på Kebnekaise i mars 2012. I rapporteringen nämndes det otroligt nog sällan att flygplanet deltog i den stora operationen Cold Response, en norskledd Natoövning.

Om en månad kommer en ny stor Natoövning – Arctic Challenge Exercise – att hållas i Norrbotten. Det enda positiva man kan säga om dessa övningar är att militärerna faktiskt besitter ett slags poetisk talang när de döper sina krigsövningar. Skämt åsido är det märkligt, eller snarare skrämmande, att så få medborgare tycks känna till detta och att medierna nästan inte har rapporterat någonting om denna övning som kommer att utspela sig på en yta som motsvarar en tredjedel av Sveriges yta.

När 31 debattörer – däribland jag själv – skrev om det på DN Debatt i söndags tror jag att det var första gången som de allra flesta läsare fick höra om att något så stort snart ska äga rum i deras eget land. Sverige är formellt inte medlem i Nato, men i praktiken är vi redan nästan det, och redan förra sommaren undertecknade vi ett avtal om att bli värdland för Nato som snart träder i kraft. Det innebär att Natos stridskrafter kan öva i Sverige och att Sverige kan användas som transportland för material och trupp. I avtalet finns heller inget förbud mot att kärnvapen förs in i Sverige.

Man tycker att ett avtal med så långtgående konsekvenser för traditionell svensk alliansfrihet och för hela den säkerhetspolitiska temperaturen runt Östersjön borde ha debatterats både länge och väl innan det skrevs under. Och även efteråt. Men icke. Ty någonting har hänt i detta land. Det vore naturligtvis en anakronism att påstå att vi är tillbaka i något slags kallakrigssituation, för kalla krigets geopolitik är sedan länge borta. Men de stämningar som nu breder ut sig är ytterst märkliga och, skulle jag vilja påstå, direkt farliga.

Spelet kring försvarssatsningarna vittnar om en ny febrighet. Socialdemokratiske försvarsministern Peter Hultqvist profilerade sig tidigt, redan åren innan han blev minister, som en stark försvarsvän. Han talade ständigt om de ryska upprustningarna och om de behov svenska försvaret numera har. I ett enda slag blev han en hjälte bland svenska officerare, försvarsexperter och -bloggare. Äntligen en försvarsminister som inte är en mes, tyckte officerskåren. Och borgerligheten som i åtta års tid skurit ned på försvaret vaknade i skräck för att bli förbisprungna och började genast bjuda över Hultqvist (vilket också är ett sätt att hindra väljarflykten till SD). Ökade insatser på sex miljarder blev i förhandlingarna tio medan det avhoppade Folkpartiet krävde 17. ÖB kräver ännu mycket mer. Och det har smittat av sig på de folkliga stämningarna.

I radions Ring P1 har man kunnat höra röster som slagit fast att nu får det vara slut på detta eviga prat om mer satsningar på skolan – det är ju försvaret som behöver pengar! Och näste inringare slår fast att de som inte vill satsa på upprustning är ynkryggar.

I praktiken är varje ökad miljard till försvaret en minskad miljard till välfärden. Men den poängen – som handlar om prioriteringar och borde diskuteras sakligt – är svår att få fram i ett klimat som präglats alltmer av militaristiska stämningar. Det har på kort tid uppstått något av ett militärmedialt komplex där tunga borgerliga ledarsidor driver på och nyhetssidor har exploaterat ubåtsjakter. De som säger emot betraktas som putinister. De logiska argument som pekar på att ökad upprustning och ett svenskt närmande till Nato riskerar att trigga igång ännu mer rysk aggressivitet avfärdas. Det hjälper inte ens att en klok gammal man som Hans Blix hävdar den linjen. Hultqvist, som en gång gjorde vapenfri tjänst, har bidragit till att starta en militaristisk logik som han på intet sätt längre kan kontrollera.

Kopplad till den försvarspolitiska hetsen är också en av de märkligaste striderna om andra världskriget som någonsin förts. Det har således blivit något av ett majestätsbrott att påpeka att det var Sovjetunionen som bar det tyngsta lasset i kampen mot Hitler-Tyskland. Och det gjorde Sovjets befolkning trots att imperiet leddes av en diktator och militär klåpare som Josef Stalin. Väckte man Winston Churchill till liv skulle nog denne djupt konservative politiker med förvåning höra argumenten som idag förs fram.

Men åter till Nato. Varför är det så känsligt att ens nämna att Nato kommer att hålla en jätteövning på svensk mark? I slutändan är det svårt att förklara. Det verkar ha uppstått ett tunnelseende bland många politiker. Jag tror att om fem-tio år kommer vi att se tillbaka på den innevarande tiden som tämligen hysterisk.

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.