Henrik Jalalian: De ”rockar sockorna” – men låter inte ens folk gå på bio

Idag är det världsdagen för Downs syndrom och allas lika värde. Mer känt som ett tillfälle för oss alla att ”rocka sockorna”.

I landets kommuner rockas det sockor i full fart. Varje kommunpolitiker med självaktning lägger upp bilder på sockor i olika kulörer på sina sociala medier.

Det är fint. Och väldigt bekvämt.

Att fota sina tokiga sockor belastar inga kommunbudgetar. För samma kommunpolitiker som gärna rockar sockor inför allmänhetens beskådan, tycker sig inte ha råd att låta personer med Downs gå på bio eller till gymmet.

Temat för årets världsdag är ”Tillsammans bryter vi ensamheten”. Att människor med Downs inte ska bli isolerade. Detta är också ett krav enligt svensk lag – att alla ska kunna delta i samhället på lika villkor och leva ”som alla andra”. Det innebär att få stöd att utföra fritidsaktiviteter.

Men verkligheten ute i kommunerna är en annan. En rapport från Riksförbundet FUB visar att fyra av tio som bor i LSS-bostad inte får det stöd de har rätt till, på grund av personalbrist. Tid för att få hjälp att besöka gymmet eller träffa en vän finns inte. Istället blir många boende isolerade i sina hem. 

I rapporten beskrivs hur simhallsbesök kan behöva planeras sex veckor i förväg. Det är ganska långt ifrån lagens krav på att kunna”leva som andra”. Jag vet inte hur det är med er, men mina besök på simhallar eller caféer planeras knappast med flera veckors framförhållning.

Kommunerna uppvisar samtidigt stor kreativitet när det gäller att urholka rätten till ledsagare.

Trots att kommunerna brister i att tillhandahålla fritidsaktiviteter har de riktlinjer där man mister sin ledsagare och kontaktperson i samma stund som man flyttar in på ett LSS-boende. Tanken är att rätten till aktiviteter och social gemenskap ska ingå i boendet.

Men detta gäller ju, som sagt, inte i praktiken. Ofta anpassas de insatser som görs inte till individen utan är gruppaktiviteter. Tänk dig själv. Du känner för att ta en löptur. Istället tvingas du spela badminton med styrelsen i din bostadsförening – om fyra veckor.

Konsekvensen blir isolering och ensamhet. När ledsagaren försvinner förloras inte bara möjligheten till ett självständigt liv – utan många blir också av med en kontakt man kanske har haft under flera år. Ibland är det en av få.

Många anhöriga drar ett stort lass. Men det borde vara något som görs ovanpå det stöd man har rätt till från samhället. Från de som saknar stöd av anhöriga blir det i princip omöjligt att ha en normal fritid.

Det är för dåligt. För ett rikt land är det faktiskt småpengar det handlar om, men som skulle göra en enorm skillnad för individen. Samtidigt som Sverige blivit allt rikare har ledsagarservice minskat med knappt 30 procent på 14 år. 

Politik handlar om prioriteringar. Och de senaste decennierna har uppenbarligen bidrag till redan välbeställda och jobbskatteavdrag varit viktigare än allas rätt till en meningsfull fritid.

Idag firar jag världsdagen för Downs syndrom med att rocka mina sockor. Men jag högtidlighåller också dagen på ett annat sätt. I kommentarsfälten hos alla kommunpolitiker jag ser lägga upp bilder på färgglada strumpor frågar jag om de tycker att personer som bor på LSS-boende ska ha rätt att gå på bio. Eller gå och träna. Träffa en kompis.

Gör det du också, vettja. Det kan bli en tradition. Låt inte politikerna komma undan med att posera med sockor samtidigt som de monterar ned välfärden för dem som behöver den mest.