Sverige är på en auktoritär väg

I min ungdom var det enkelt att hitta gemenskap. Att möta andra utanför skolan och vara del av olika föreningar har alltid gett mig mening.

Även som ung vuxen, visserligen utanför Sverige, tog jag all plats jag kunde för att engagera sig politiskt. Många timmar har jag tillbringat med att demonstrera mot kvinnomord, mot talibanerna eller fira när korrupta makthavare fallit.

Det har gett mig hopp, mening, rörelse.

Än idag finner jag framtidstro i att vara del av det civila rummet. Alltså det utrymmet där människor kan mötas utanför arbetslivet. En sfär mellan staten och marknaden. Där man kan demonstrera, prata med främlingar på seminarier, gå på fotbollsmatcher eller jam-sessioner.

Men tyvärr öppnar samtiden vi lever i inte upp för det. För utrymmet krymper. Sociala medier visar poliser som slår demonstranter blodiga, svältande barn och mörkrets maktmän som fistbumpar varandra. Läskiga siffror från demokratiforskning pekar på en autokratiseringsvåg världen över. I dag lever 71 procent av världens befolkning i auktoritära stater, jämfört med 48 procent för tio år sedan.

Det känns ofattbart att endast tre procent av världens befolkning lever i länder som garanterar demokratiska fri- och rättigheter. Tre procent.

Men inte bara världen, utan även Sverige har förändrats. Det naggas alltmer på svensk demokrati genom nya lagar och lagförslag som ska skapa säkerhet på bekostnad av grundlagarna.

Alla jag har talat med från civilsamhället i biståndssektorn, fredsrörelsen eller diasporaorganisationer, bekräftar samma sak: Vi exkluderas.

– Oavsett färg på regering har civilsamhället i Sverige historiskt sett alltid varit del av beslutsfattande processer, berättar Johanna Wallin på Palestinagrupperna. Det har förändrats med den här regeringen. Nu blir vi utestängda, vi bjuds inte längre in.

Sverige finns numera med på rapporter över länder som bryter mot mänskliga rättigheter, inskränker yttrandefriheten och slår mot rätten att organisera sig.

Henrik Halvardsson jobbar på biståndsparaplyorganisationen CONCORD. Han är expert på civilsamhällets demokratiska utrymme och säger:

– Förr ställde sig de goda krafterna upp och motade auktoritära länder. Men idag är Sverige också med på listorna över länder med sjunkande demokrati.

Det civila rummet är mer än bara civilsamhällesorganisationer. Det behöver inte vara politiskt, utan innefattar allt från körverksamhet till idrottsplatser och replokaler. Platser där man delar rum snarare än åsikter, helt enkelt.

Sådana platser skapar social tillit och stärker demokratin. Det visade demokratiforskaren Robert Putnam redan på 90-talet. Norditalien, där människor var organiserade i föreningar, hade starkare demokrati än södern. Demokratin byggs i föreningslivet. I kulturen. I bildningen. I Italiens fall även i körsången.

Men sedan några år tillbaka sker ett systemskifte i Sverige. Bort från demokratin.

Replokaler stängs. Studieförbund får minskade anslag. Bidragen till etniska organisationer har avskaffats helt. Folkbildningsstödet har minskat med 30 procent. Informationsstödet inom biståndet har tagits bort.

Tusentals mötesplatser som går förlorade. Det väcker även frågan om vilka röster som får höras och vem som får vara med och påverka.

Förändringarna grundar i en absurd syn på människan. Ett slags antagande att människor bara vill utnyttja systemet. Folk blir misstänkliggjorda och kriminaliserade på ett nytt sätt. Och civilsamhället ses som ett problem snarare än en tillgång.

Jag känner för de som utvecklingen slår hårdast mot: Nyanlända och marginaliserade grupper som söker kontakt med andra människor. Människor på landsbygden. För att inte tala om barn och unga.

  I dag går var femte ungdom ut gymnasiet utan fullständiga betyg. De hade kunnat fångas upp av öppna verksamheter, replokaler, studiecirklar. Men istället för att stärka folkbildning och studieförbund, så satsar man på yrkesutbildningar. Arbete som består av mätbar prestation. Hur ska de utan betyg komma in där? Det är en retorisk fråga. Men allvarligt talat: Vart ska de ta vägen?

För de rum som fångar upp människor försvinner nu. I tystnad. Inte bara på grund av regeringen. Även oppositionen bidrar till att stifta lagar som naggar på demokratiska fri- och rättigheter.

Lagarna kan verka vara oskyldiga en och en. Men lyfter man blicken och ser det stora hela så klarnar det upp: Våra grundlagar ändras och inskränks på bekostnad av andra värden som säkerhet, tradition och nationell identitet. Det är något vi känner igen från auktoritära stater. Med andra ord: Ett civilsamhälle som krymper, tystas och misstänkliggörs.

Samtidigt pågår en retorisk offensiv. Civil Rights Defenders hotades av SD:s riksdagsledamot Björn Söder. Organisationer som inte tycker ”rätt” nekas stöd. Utrikesministern kallar civilsamhällets rättsexperter för ”lekmän” i frågor om folkrätt och folkmordet i Gaza.

Bortom besparingarna märks ett skifte i människosynen: från tillit och förtroende i människan till en misstänkliggörande syn. Människan ses som en ond snyltare som bara vill utnyttja bidragen.   

Är det för att regeringspartierna inte kommer från gräsrotsrörelser? Inte vet vad ideellt engagemang är eller hur mycket värde studieförbund och kulturinitiativ har. L och KD borde väl ändå förstå, eller?

Vi är inte Polen och Ungern ännu. Men vi följer samma logik. Det sker från två håll: dels från ett nyliberalt perspektiv som är emot bidrag och vill avskaffa offentligt stöd helt. Dels från ett auktoritärt synsätt som ser civilsamhället som ett hot. Resultatet blir att bara de som har pengar eller rätt åsikter får delta. Allt annat ses som slöseri.

Men meningsfullhet, gemenskap och engagemang är allt annat än slöseri.

Det är precis det som bygger demokrati och social sammanhållning. En värld där det civila rummet växer, där tankar och kreativitet får flöda. Där utsatta fångas upp. Med framtidshopp.

– Civilsamhället ger inte upp. Vi är starka i övertygelsen. Vi är den starkaste samhällsförändraren och det kommer vi inte tappa, säger Henrik Halvardsson.

Sverige går just nu en auktoritär väg. Vi tar steg som leder bort från det öppna, demokratiska samhället där civilsamhället är en hörnsten. Det är dags att vi ser vad som håller på att hända och agerar. För demokratin dör inte från en dag till en annan.

Utan av en serie tystnader. En serie odemokratiska lagar för säkerhetens skull. En serie otransparenta beslut som allmänheten inte är del av. När replokalen stänger. När studiecirkelledaren får sluta. När ingen längre vågar höja rösten, för rummet har blivit för trångt.