Max V Karlsson: Svenskt Näringsliv hatar journalistiken

Allt ska se vetenskapligt ut, från bolagsnamnet till rapport­utformningen. Men Närings­livets Medieinstitut säljer tjänst­er till de som har råd och vill kasta skit på valfri journalist.

Deras så kallade granskningar ska fastna och gärna dyka upp när du googlar enskilda journalister. Det ska få mediehus att flytta fokus och helst få journalisten att be om ursäkt och skriva om något helt annat. Och det är inte oskyldigt.  

Näringslivets Medieinstitut (NMI) är egentligen en äldre verksamhet i halvnya kläder. Det hette tidigare Timbro Medieinstitut (TMI). Efter svidande kritik från bland annat Journalistförbundets tidning Journalisten och en uppmärksammad granskning i Dagens Arena lades TMI ner 2017, verksamheten blev helt enkelt för pinsam för Svenskt näringsliv. Men NMI startade 2018 med samma vd och precis samma syfte. Det är till och med så att flera av inläggen från TMI ligger fortfarande kvar i arkivet på NMI:s hemsida. Exakt samma verksamhet med ny färg och nytt namn.

Vad det kostar att köpa en granskning av Näringslivets Medieinstitut är hemligt och vd Mats Olin vill inte svara på frågor om bolagets ekonomi, men branschorganisationen Skogsindustrierna betalade 80 000 kronor för att NMI skulle skriva kritiskt om Dagens Nyheters journalist Lisa Röstlund.

Bolaget skriver om det som gör att deras kunder tjänar pengar. Det sista det handlar om är alltså någon form av omtanke för journalistiken i Sverige.   

Sedan 2021 drivs NMI utanför Stiftelsen Fritt Näringsliv och Timbro i ett eget bolag, men fortfarande med stiftelsen som största kund. Nu kan fler alltså betala för granskningar, och under året publicerades rapporter finansierade av Skogsindustrierna och Friskolornas riksförbund. NMI spökskriver också anmälningar till Granskningsnämnden och Medieombudsmannen. NMI är opinionsbildare som vill klä in sina kunders klagomål och gnäll i till synes både vetenskapliga och journalistiska kläder, med längre rapporter och kortare ”granskningar”. Alla bedömningar som görs är subjektiva. När det inte räckte med att försöka övertyga alla om att public service är superdupervänster började man också “granska” enskilda journalister på Dagens Nyheter, och skriva kortare blogginlägg om hur lite Svenskt Näringsliv får komma till tals.

Andra journalister som granskats särskilt är Tomas Ramberg, Mats Knutson, Karin Thurfjell och Alexandra Urisman Otto. Men fokuset ligger inte på journalistik, metod eller nyhetsvärderingar. Det handlar inte om hur journalister gör sitt jobb utan om vad de skriver om. Medier och journalister ska pressas till att skriva om ämnen godkända av näringslivet – och då återigen falla utanför NMI:s spotlight och granskningsområde.

Det ska också underblåsa den politiska lögnen om att alla större medier har en vänsteragenda.  Det är ingen hemlighet att näringslivet ser granskande journalistik som ett hot, och Svenskt Näringsliv har i flera år kampanjat för att skära ner public service. För några år sedan producerade man till och med delningsbilder där v:et i SVT var utbytt mot Vänsterpartiets logotyp. Det gjordes med dold avsändare och den verksamheten hade samma huvudman som Näringslivets Medieinstitut, Stiftelsen Fritt Näringsliv.

På debattsidor har NMI:s medarbetare bland annat argumenterat för att borgerligheten borde göra upp med Sverigedemokraterna om att kraftigt reformera public service, och för att journalister i Sverige har för mycket makt. Inga kort ligger på bordet och Stiftelsen Fritt Näringsliv vill inte svara på några frågor om sina verksamheter. Granskarnas granskare tål alltså inte att granskas.  

Svenskt Näringsliv kan gott lägga ner sina mediatorpeder en gång till.