Henrik Jalalian: Plötsligt skymtade jag ett annat Miljöparti

Miljöpartiets kongress i helgen hade en ton som jag inte upplevt på partiets tidigare kongresser. Det var som om ungdomsförbundets motion om skattehöjningar väckt en slumrande radikalitet i partiet. 

Plötsligt stod miljöpartist efter miljöpartist i talarstolen och pratade om att beskatta den rikaste procenten. De talade om jämlikhet, att stoppa vinsterna i välfärden, att förbjuda lyxyachter och om kortare arbetstid. 

Ibland kunde man tro att det var Vänsterpartiets kongress man hamnat på. Några kändes närmast befriade, som om de tänkt att de var ensamma om sina åsikter men till sin förvåning såg att de delades av många fler.

Det var ungdomsförbundet som var härförare. Debatten om den ekonomiska politiken – efter motionen som ungdomsförbundet med glimten i ögat döpt till ”Das Kapital” – hade den längsta talarlistan. Så lång att minst 30 miljöpartister inte hann upp i talarstolen, innan tiden var slut.

De som hann upp verkade alla – i vart fall i retoriken – överens om att de allra rikaste måste beskattas hårdare. 

Meningsskiljaktigheterna gällde främst arvs- och gåvoskatt – där partistyrelsen var rädd att dessa frågor skulle kunna bli en nackdel i valet. 

En ung miljöpartist i vit skjorta invände att om till och med USA kan ha sådana skatter borde Sverige också kunna ha det. 

En god poäng. Sverige har blivit ett skatteparadis som ser sig som jämlikt på gamla meriter – nu står vi nästan ensamt i västvärlden med vår låga beskattning av fastigheter, arv och kapital (precis det som också driver den ökande ojämlikheten). 

Både ungdoms- och studentförbundet imponerade på mig. Det var mycket svårt att vifta bort dem som ett gäng unga radikaler – flera var påfallande välklädda och argumenterade rutinerat kring nationalekonomi och ekonomisk politik. 

Och de verkar ha övertygat, åtminstone delvis. Partiet tar några rejäla kliv mot en mer rättvis fördelningspolitik. Slutresulatet blev att arvs- och gåvoskatt ströks medan förmögenhetsskatt antogs och markvärdesskatt ska utredas vidare.

I övrigt var det en nästan provocerande lugn MP-kongress. Daniel Helldén, som kanske är mer känd som strateg än talare, överträffade för en gångs skull Amanda Lind i talarstolen och verkade stortrivas. 

En nyhet om statliga avtal för elektrifiering presenterades, som ingen av journalisterna på plats förstod sig på. Vår reporter Laura Ingemarsson valde att fråga om språkrören kunde tänka sig att komposteras efter sin död istället (det är ett annat förslag på kongressen), vilket Daniel Hellden var med på. Men utan någon nördig klimatnyhet hade journalistkåren nog på allvar börjat fundera på om de var på fel kongress, så helt fel var det kanske ändå inte.

Ett annat intressant beslut var att partiet luckrar upp sin rotationsprincip och riksdagsledamöter kan numera sitta fyra mandatperioder istället för tre. Det låter lite mycket i min bok, nog bör tre mandatperioder räcka gott för att göra avtryck i politiken innan man ägnar sig åt annat. 

Det bestående minnet från kongressen blir den förändrade ekonomiska politiken – eller rättare sagt debatten om den. Där skymtade jag ett annat Miljöparti. Det kändes spännande. Jag tror att det är ganska stor efterfrågan på ett klimatinriktat parti som också lyckas ta människors oro över ojämlikheten på allvar.

När det gäller att visa upp skillnader gentemot S vore det nog smartare att försöka lägga tonvikten just där, snarare än att fastna i diskussioner kring gruvor och kärnkraft. Utmana om fördelningspolitik och arbetstid. Då kommer nog många socialdemokratiska och vänsterpartistiska väljare snegla intresserat mot de gröna.